Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Konung Albrekts regering åren 1371—1386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»käre herre konung, I skipen oss ratt!» —
»Ik kan trowen nicht beter, lene knecht1».
Detta fingo de då alla till bot. ^
I sitt testamente foreskref visserligen Bo, att dess verkställare skulle* *
»för Guds heders och hans själs helsas skull, med all makt och rätt troekap
hjelpa, att de gods igengifvas som med orätt hade kommit till honom och
som intet var gifvet för», men om äfveu derigenom kanske i de flesta fall den
ekonomiska skadan afhjelptes, kunde likväl den mest frikostiga skadeersättning
icke utplåna ur folkets medvetande den bittra erfarenheten, att våld går öfver
rätt. Den som i en handskrift af konung Magnus Erikssons landslag
tecknade originalen till de sex afbildningarna på sid. 5—7 och andra bilder
tillfogade stundom små tänkespråk, af hvilka ett lyder
Wor geualdt geit bauen recht
der wold ich lcuer sin herre altz knecht*.
Det är onekligt, att de store i landet tills vidare hade det bättre, men deras
lycka var af kort varaktighet.
Äfven från konung Albrekts tid har man en och annan förordning,
såsom den om skogarnas skötsel i en del af Trögds härad i Upland, men
lagväsendet låg i’allmänhet nere. Lagskipningen var ytterst bristfällig; äfven
här ingrepo på ett förderfligt sätt stormännens maktlystnad och penningbegär;
det var nämligen ganska vinstgifvande att vara domare, i .följd, af alla de
böter som skulle tillfalla honom. Bo Jonsson var under åren 1375—1386
drotsete, 1367—1386 lagman i Östergötland, 1381—1386 häradshöfding i Tjust,
som räknades till Östgöta lagsaga. Ett mål som var afdömdt af
häradshöf-dingen Bo Jonssons ombud skulle, derest man inlade vad till högre rätt,
upptagas af lagmannen Bo Jonssons ställföreträdare, och hvad vikarierae hade
dömt kunde, om man fortsatte med vadet, komma att upptagas af deras
hufvudman drotseten Bo Jonsson. Sådana förhållanden kunde icke gifva
annat än en dålig säkerhet för en rättvis tillämpning af lagen, i all synnerhet
när den, i hvars hand det slutliga afgörandet låg, alls icke skydde för att
låta våld gå för rätt. Bo Jonsson var icke den ende som tillät sig att
vara så att säga sin egen förman. Herr Karl till Tofta var samtidigt
härads-höfding i Trögd och lagman i Upland. Under konung Magnus Erikssons
tid, hvilken skildrades så mörkt af den tidens män, märker man ingalunda
sådana oformligheter.
Bo Jonsson tillät sig äfven uppenbara våldsamheter. Inför sjelfva
högaltaret i franciskanernes kyrka (nu Riddarholmskyrkan) drap han (1381)
riddaren herr Karl Nilsson (fårlaätten) och tillegnade sig alla hans egendomar,
rättfärdigande detta genom att hänvisa till hans stora och margfaldiga brott;
hvari dessa skulle hafva bestått, är nu obekant. Att herr Karl ingalunda af
alla ansågs så brottslig, synes deraf, att han i franciskanernes anteckningar
1 Jag kim i sanning ej hjelpa, käre dräng.
* Der vild g&r öfver rätt, der vill jag hellre vara herre än dräng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
