Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Förvaltning och penningväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forborg, annars åtminstone befunno sig på klippholmen, hvarest de skyddades
af vallgrafven eller kärret. Så var händelsen t. ex. med Openstens fäste
(fig. 91). För öfrigt tillkommo fästena mången gång af tillfälliga orsaker,
ehuru de kanske sedermera bibehöllos, och uppfördes då vanligen af trä.
Mången slottshöfding fann sig nödsakad, om länet var stort och han hade
att befara motstånd, att inom aflägsnare delar af området uppföra smärre
befästningar (så kallade barfrider), i hvilka utposter kunde förläggas.
På alla fästen, vare sig de voro i konungens händer eller i låntagares,
behöfdes en höfding, som förde befäl öfver besättningen och inom det under
fästet lagda området samt för sin herres räkning uppbar skatterna, användande
hvad han behöfde för fästets och folkets underhåll, för återstoden gifvande
redovisning. Höfdingskapet på ett fäste var således också ett län, men ett
län på räkenskap, förutsatt nämligen, att icke pantlänsinnehafvaren sjelf var
slottshöfding, hvilket naturligtvis ofta kunde inträffa. Fördelningen i län
eller fögderier — slottshöfdingen plägade kallas fogde — blef allt mer den
förnämligaste inom det borgerliga området, och den Urgamla indelningen i
härad o. s. v. med de kungliga ombudsmännen i dem, de af gammalt så
kallade länsmännen, trängdes tillbaka. I stället böljade i hög grad
godtycklighet att inrota sig; slottshöfdingarne visade sig allt för benägna att på egen
hand och för egen räkning pålägga utskylder. Det gick härmed så långt, att
konungen till sist måste ingripa. Sålunda förbjöd han år 1387 fogden på
Abo hus (en svensk man) att godtyckligt pålägga gärder, men medgaf honom
dock på samma gång att af länets inbyggare uppbära en årlig hjelp, hvilken
skulle för hvart hushåll utgå med en spann malt, en spann råg, en spann
hafre, ett höns, ett lass hö, ett lass ved, en half mark penningar; dessutom skulle
grupper af tjugu hushåll lemjia ett nöt, två får, ett pund smör och två pund
fläsk, och skulle alla inom fögderiet liggande städer bidraga med någon afgift.
Dessutom aktade mången fogde sig icke för god att rent af med våld
utplundra sina underhafvande. Man kan visserligen icke fritaga de svenska
slottshöfdingarne för dylika våldsamheter, men det synes, som om tyskarne
hade varit mycket värre. Också var mot dem förbittringen hos folket allmän
och djup. År 1385 fann sig dominikanernes ordensmästare föranlåteu att
förbjuda de tyska ordensbröderne att besöka de nordiska länderna, alldenstund
det ena folket icke tålde det andra.
Skattema i och för sig voro så mycket mera betungande som, efter
hvad redan blifvit sagdt, de skattbetalandes antal ständigt minskades. I det
schwerinska arkivet finnas ännu de utförliga räkenskaper som under loppet
af flere år (vid midten af 1360-talet) afgåfvos af den mecklenburgske riddaren
Raven von Bamekow, hvilken å hertig Albrekts vägnar innehade Nyköpings
hus. Af dem finner man bland annat, att Vester-Rekarne härad den tiden
hade allenast 100, Öster-Rekame med Villåttingen 78, Rönö härad 46,
Jön-åkers härad 34 och Daga härad blott 28 skattebönder. Dessa fingo årligen
utgifva fyra eller fem hjelper utöfver de stående skatterna, spanmålen (två
eller tre spann säd för hvar), laga nöt (fyra af hvart härad), laga får (fem till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
