Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Förvaltning och penningväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konung Albrekts tid höll man samma finhet i örtugsmynten, så att förhållandet
mellan mark silfver och mark penningar hela tiden var, såsom mot slutet
af konung Magnus Erikssons tid, som 1 : G, d. v. s. af en mark silfver slogos
144 örtugsmynt. Dessa (fig. 93—95, 97) bära alltid konungens namn och äro
således lätta att igenkänna. Det är deremot mycket svårt att med bestämdhet
säga, hvilka af småpenningarna eller brakteaterna tillhöra denna tid,
allden-stund de i allmänhet sakna fullt tydbara tecken. Som man ofta funnit
brakteater af det utseende som fig. 96 visar tillsammans med konung Albrekts
örtugar, torde man kunna med trygghet hänföra dem till hans tid. En mark
silfver innehöll lika mycket silfver som nu 30 kronor, men silfvervärdet var då så
mycket högre än nu, att man kan anse silfvermarken motsvara 350 kronor i vår
tids mynt. Enligt ett rådsbref af år 1389 räknades då en tysk hvit penning (fig. 98)
lika med 6 (små) penningar svenska (brakteater), en gutnisk penning (fig. 43) lika
med 5 (små) penningar svenska, ett skeppund smör lika med 6 mark penningar
o. s. v. Den stadighet, med hvilken myntets silfvervärde bibehölls under konung
Albrekts tid, är att framhålla såsom
något aktningsvärdt, ehuru väl icke
dermed landets nöd hjelptes. Som
fortjenstfullt få vi ock framhålla
försöket att gifva Sverige enhet i
mått och mål, ehuru väl det icke
lyckades regeringen att fullstän- 96. Braktcat 97. Konung Albrekts
digt genomdrifva sin afsigt. Bön- (penning). kalmarörtug’.
derne i Östergötland läto nämligen
genom landets höfvidsman herr Erik Karlsson anmäla, att det nya
spannmåttet, som hade blifvit för dem påbjudet, var dem »till stor tunga och till
mycken villa», hvadan konungen i januari 1383 medgifver dem att »hafva
deras gamla spann i Guds frid. Veten det, heter det vidare i brefvet, mina
kära bönder, att vi vilja mycket hellre lisa eder och förtaga eder gamla tungar
än vi vilja lägga på er någon ny; Gud vare med eder alle samman.»
År 1386 hade vi i Sverige en konung utan makt och myndighet, en
allmoge som intet hade att säga och suckade under tunga bördor, ett
boigarstånd, som var starkt uppblandadt med främmande element och som
i öfrigt aldrig hade haft någon stor politisk betydelse, en kyrka, som de
makt-egande än öfveröste med gåfvor, än vanhelgade med blodsutgjutelser och
öfver-våld och hvars målsmän dels icke hade något stort inflytande, dels slöto sig till
de maktegande, d. v. s. till de verldsliga stormännen med Bo Jonsson i spetsen.
Det kunde icke länge förblifva så. En brytning inträffade år 1386;
konungen ville återtaga den makt han lemnat ifrån sig. Han misslyckades;
qelf miste han kronan, och landets nöd blef till en början svårare. * 95
1 Myntet fig. 93 är en stockholmsörtug med inskriften Albertvs moneta — rex de Swecia;
stockholmsörtujjen fig. 94 har inskriften Albertvs rex — moneta Swecie; stockholmsörtugen fig.
95 har inskriften Albertvs dei gracia — moneta regis Swecie; myntet fig. 97 är prägladt i
Kalmar och har inskriften Albert[us] dei gracia — moneta Kalm[a]rni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
