Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434 - De inre förhållandena i Sverige 1412—1434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med våld in i Upsala erkebiskopsgård och öfvertog stiftets styrelse, under
det den rättmätige erkebiskopen Olof vistades i utlandet.
Om denne herr Arend hafva 1400-talets kronikeskrifvare intet godt
att fortalja. Karlskrönikan, som väl måhända i patriotisk ifver öfverdrifver
något, säger
Argare bof var ej då en prest,
som hans lefverne beviste mest:
skorlefnad han öfde,
dobbel och dryck han pröfde,
många vitalier höll han på sjö,
köpmän gjorde de mycken oro,
de togo dem från hvad de åtte (egde)
och kastade öfver bord hvem de förmådde,
hvad gods de förvärfde dermed
lika halft med dem behöll han det,
alltid svor han vid vår Herres död och blod;
det vålde den stymparen var ej god.
Efter ett halft år afled herr Arend, ungefår vid samma tid som ett utslag
mot honom, faldt af en domare, hvilken kyrkomötet i Basel tillsatt att
ransaka i tvisten mellan konung Erik och erkebiskop Olof, hade blifvit
upp-spikadt på dörrarna till Liibecks domkyrka. Konungen, ingalunda afskräckt
af det motstånd han hade rönt, sände genast en annan af sina »dagliga
klerker», prosten Torlef i Bergen, att öfvertaga det svenska
erkebiskop^-stiftet, utan att ens för skens skull ett val anordnades. De båda parterne
förde fortfarande sin talan inför kyrkomötet i Basel, hvilket konungen sökte
vilseleda med bevisligen osannfärdiga uppgifter. Innan derstädes ett afgörande
beslut hunnit fattas, hade befrielsekriget begynt. Sverige och de svenska
biskoparne sände i början af år 1435 en skrifvelse till kyrkomötet, i hvilken
konung Eriks regering icke allenast i kyrkliga saker utan ock i verldsliga
utmålas med de mörkaste färger.
Om konungens uppträdande i denna fråga kunna icke olika meningar
finnas; på det gröfsta kränkte han kyrkans rätt för att derigenom vinna
ökadt herravälde i det land, om hvars välfärd han i allmänhet bekymrade
sig ganska litet. Han hade dock väl näppeligen kunnat göra detta, derest
han ej hade haft medhåll, åtminstone i någon mån, af de verldsliga
stormannen, hvilket de svenska biskoparne en gång rent ut säga, och deras
anklagelse styrkes deraf, att när domprosten Torlef kom till Upsala för att på
konungens bud sätta sig i besittning af erkebiskopsdömet, åtföljdes han af
herr Bengt Stensson (natt och dag) och Östergötlands lagman Olof
Rag-valdsson.
Det missnöje, som rådde hos det svenska presterskapet, torde hafva
ökat förbittringen hos allmogen, redan förut stor öfver den dyra tiden och
de tunga skatterna. Mycket annat ondt hemsökte landet, hvilket väl han icke
hade förskyllat, landsplågor, hvilka ökade det allmänna knotet — en svår
farsot år 1413, en hård vinter år 1418, en ytterlig torka år 1420, år 1421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
