Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manad af dessa framgångar var Engelbrekt ej sen att fortsätta
befrielseverket. Han ryckte fram mot Stockholm, der han lägrade sig strax invid
Norrbro, och bad om ett samtal med konung Eriks fogde på slottet, tysken
Hans Kröpelin (fig. 168), hvilken rimkrönikan gifver följande vackra vitsord:
De bönder månde honom tacka,
med orätt lät han dera ej beskatta,
’han gjorde dem nåde hvar han må,
de andra fogdar gjorde ej så,
ehvar han hörde någon träta,
gerna skilde han dem med rätta.
Det löne honom Gud, som väl förmår!
På Engelbrekts uppmaning att öfverlemna fästet svarade Hans, att af konung
Erik hade han fått det och åt ingen annan kunde han lemna det. Som
Engelbrekt icke såg sig vuxen att nu företaga en belägring som lofvade en
god utgång, afslöt han med Hans Kröpelin ett stillestånd intill den 11
nästkommande november, under hvilket hvardera skulle lemna den andre i fred.
Något derefter (den 1 augusti) skrifver en person från Stockholm till rådet
i Danzig: »Här är en man som heter Engelbrekt
Engel-brektsson, en svensk född i Dalarna, hvarest man får
koppar och osmundsjern. Han har samlat till sig fyrtio
eller femtio tusen menniskor och får väl mera när han
vill. Han har här i Sveriges rike uppbränt och vunnit
många slott och byar och kom till sist till Stockholm.
Dalkarlames begäran och mening är att hafva en
konung i Sverige, de vilja drifva konungen af Danmark
ur de tre rikena och sjelfva vara herrar, och detta på 168< Hans Kröpe]in8 sigill,
det att det skall åter varda i Sverige, som det fordom
var i konung Eriks dagar, som nu kallas helig och som man här mycket
ärar; i hans tid funnos inga tullar, inga skatter eller pålagor.»
Detta var dock icke den första underrättelsen om dalkarlarnes resning
som från Sverige gick till utlandet. Till konung Erik i Danmark gingo
naturligtvis tidigt bud om den fara som hotade hans välde i Sverige, men
buden synas icke hafva väckt synnerligen stora farhågor. Biskoparne Tomas
i Strengnäs och Sigge i Skara, som deltogo i fredsunderhandlingarna med
holsteiname och hansestäderna, skrefvo den 20 juli 1434 till de hemmavarande
biskoparne, att de skulle den 1 augusti sammanträda i Vadstena för
öfver-läggningar, der dock de två brefskrifvarne icke kunde infinna sig, emedan
konungen, så snart de ofvannämda förhandlingarna voro afslutade, ämnade
hålla ett allmänt rådsmöte i Kjöbenhavn. I brefvet omtalas vidare temligeu
vidlyftigt husiternes angelägenheter, men om resningen i Sverige säges
allenast: »Då nu redan annorstädes i ve riden det onda begynner qväfvas, har
den blinda menigheten i vårt rike upptändt en ondskans och sjelfförstörelsens
eld, hvadan Gud, som sändt till jorden kärlekens eld, ingjute i eder och i
andra fridens vänner sin heliga nåd till att utsläcka denna farliga eld, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
