Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden, som kunde vara en underpant på hans blifvande herravälde öfver hela
Sverige. Engelbrekt uppträdde då i församlingen och sade: »Vi vilja ej bida
längre, utan vilja alla rida till Stockholm för att spörja danskarne, huru det
står med vår dagtingan, for hvilken de hafva gått i borgen. Det är bäst
att vi följas allesamman, på det danskarne ej må sätta försåt för oss.» Han
uppmanade marsken att följa med och de bröto upp. När de hunno fram till
Stockholm, läto tyskarne i staden stänga portarna och uppdraga vindbryggoma.
Marsken, herr Gotskalk Bengtsson (ulf), Engelbrekt och ännu en redo då
fram med en hatt fast på ett spjut. Två tyska borgmästare gingo dem till
möte, men ville icke svara på deras fordran att få komma in i staden, förr
än de hade rådgjort med den danske höfdingen på Stockholms slott. Tvenne
gånger kommo de åter ut till de i yrväder och frost bidande svenskarne och
vägrade till sist att släppa dem in, »konungen hade icke betalt dem så». Då
brast tålamodet för Karl Knutsson, han grep den ene borgmästaren i nacken
och lemnade honom som fånge åt en af sina svenner, Engelbrekt grep den
andre och svenskarne stormade fram mot porten, utan att fråga efter det
regn af stenar och pilar som besättningen i porttornet sände öfver dem.
Borgerskapet, som icke vågade allvarsamt stöta sig med den svenska hären
af farhåga, att då all tillförsel af landtmannavaror skulle afskäras, skyndade
till porten och slog sönder låset. Svenskarne ryckte då in och uppsatte sitt
baner på Korntorget (Kornhamn), der Karl Knutsson med högljudd röst ropade:
»Alla som vilja hålla med riket må samla sig under det svenska baneret och
de skola icke lida någon skada.» Borgarne strömmade dit, marsken och
Engelbrekt satte sig i besittning af de öfriga porttornen, och Karl Knutsson
tillsporde sedan från rådhusets burspråk1 den på Stortorget församlade
menigheten, om den ville hålla med riket och ställa sig på de svenskes sida.
Bor-game ropade ja och svuro riksrådet trohet, hvaremot de fingo ett’ förmånsbref,
hvilket än i dag förvaras, med riksrådens vidhängande sigill, i Stockholms
stads rådstuga. De svenska höfdingarne läto säga Hans Kröpelin, som för
tillfället vistades i gråbrödraklostret på den nuvarande Riddarholmen, att de
ej ville honom något ondt, men att han icke finge vara i staden, utan gjorde
bast i att begifva sig till sin landtgård. Till slottshöfdingen sände de för
att fråga hvad han menade med sina fiendtliga åtgärder; de kommo icke i
någon ovänlig afsigt, utan ville allenast påminna danskarne att förmå konungen
hålla sina förbindelser. Då herr Erik det oaktadt fortfor att anfalla staden,
samlades de förnämsta svenskarne i Yår frus gillestuga vid Skomakargatan
och beslöto sig for att på allvar belägra slottet — och dermed var kriget åter
börjadt. Marsken besatte staden mellan den helige Nikolai kyrka och
Norrström, borgerskapet bevakade kyrkogården och de der invid liggande
slagtar-bodama, Erik Puke förde befälet i öster derom ned till stranden, bröderne
Nils Jönsson och Bengt Jönsson (oxenstjerna) besatte Helgeandsholmen.
Erke-biskop Olof, som trots all tidigare förföljelse från konung Eriks sida hade
1 Ett utsprång på rådhuset, från hvilket man plägade tala till folket,
angefår der börsen ligger nn.
Rådhuset låg den tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
