Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - De stora ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom den märkligaste enskilda person under konung Magnus Erikssons
dagar hafva vi framhållit fru Birgitta Birgersdotter. Hennes fader hörde till
en af uppsvearnes äldsta och förnämligaste ätter, men dennes siste manlige
ättling var fru Birgittas brorson väpnaren Peter som afled år 1384 (jfr s. 14 och
238). Hon gifte sig med herr Ulf Gudmarsson, hvilken liksom marsken Tyrgils
Knutsson, hertig Bengt och dennes broder herr Knut Algotsson förde i vapnet
ett stående lejon. Hertig Bengt och herr Knut lemnade icke efter sig någon
manlig afkomma, och ehuru fru Birgitta födde flere söner, blef dock denna gren
af ätten med lejon vapen (fig. 20) af temligen kort varaktighet, såsom slägttaflan
s. 238 visar1, hvilken i öfrigt låter oss se, huruledes flere af 1400-talets mest
framstående personligheter på mödernet härstammade från den gamle herr
Birger Persson och sins emellan voro på det närmaste beslägtade.
Den ansenlige Bo Jonssons ätt, med ett gripbufvud i vapnet (fig. 19),
en gren af de frejdade Algotssönernes ätt, öfverlefde icke länge Bo. Vapnet
och efter vapnet gripnamnet öfvertogos sedan af en gren af
hammarstatk-slägten, till hvilken vi genast skola återkomma.
Sparreätten, som under 1300-talet var så betydande, som då uppträdde
delad i flere grenar och med många ansenliga män, trädde under unionstiden
mera i bakgrunden. Vi känna redan herr Karl Ulfssons till Tofta politiska
bana (vapen fig. 21). Han hade äfven en annan sida, som vi hittills icke
haft tillfälle att beröra, hans omfattande lärdom. När hans död år 1407
in-skrefe i Vadstena klosters minnesbok, tillades följande: »Han var en utmärkt
riddare, en af de ädlaste i folket, lysande genom ära och duglighet och i
besittning af stort vetande». Han var vid sin död ungefär 90 år gammal. Inom
sparreätten funnos dock andra grenar, af hvilka tvenne under den närmast
följande tiden vunno anseende och utöfvade inflytande på allmänna ärenden.
Afven båtslägten (vapen fig. 17), med undantag af den gren, som
åtminstone ofta bar tillnamnet Bonde, betyder vid denna tid jemförelsevis
litet. Dess siste betydande man var herr Erengisle Sunesson jarl, som slutaJe
sitt ganska oroliga lif år 1392, efterlemnande, ehuru han hade varit gift tre
gånger, inga barn.
Af de gamla ätterna, som fortfarande höllo sig uppe, kunna vi nämna
blåätten i Östergötland (dess vapen fig. 102), vinstorpaätten i Vestergötland
(dess vapen, fig. 125) o. s. v., den af gammalt i mälarlandskapen, i synnerhet i
Södermanland betydande ätten med en tillbakaseende ulf i vapnet (fig.
18) och den s. k. ekaslägten, som i sitt vapen förde en snedbjelke (fig. 191).
Men dessa ätter och andra med dem, af hvilka medlemmar sutto i rådet och
deltogo i öfverläggningarna om rikets angelägenheter, stodo i betydelse och
inflytande långt efter t. ex. ätterna Bjelke, Natt och dag, Natt och dag på
längden, Bonde, Sture (med tre sjöblad) och den yngre stureätten, som var en
utgrening af Natt och dag. Till dessa sluta sig Oxenstjernor och Vasar,
hvilka under den föregående tiden hade spelat en ytterst underordnad rol,
1 I denna och följande, liksom i de föregående slägttaflorna, äro icke alla led upptagna, utan
allenast de som kunna anses vara af särskild vigt. Jfr i öfrigt slägttaflorna i första delen af detta verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
