Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - Kristofers regering (1441—1448). — Förhållandet till främmande makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det följande året, något före midsommar, hölls ett stort unionsmöte i
Kalmar. Af hvad orsak det hölls och hvad der uträttades, är numera icke
kändt. Allenast af en liten tilldragelse från mötet har minnet bevarats i en
urkund. I Kalmar hade infunnit sig erkebiskop Tuve från Lund, hvilken,
när han gick genom stadens gator, lät bära framför sig det på en lång stång
fästa erkebiskopskorset. De svenska andlige, som deltogo i mötet, sågo
Läri ett försök å lundaerkebiskopens sida att upplifva företrädarnes anspråk
på primatet öfver Sverige, och biskoparne Nils König fram Linköping, Erik
Birgersson från Strenguäs och Lars Mikaelsson från Yexiö uppsatte en
högtidlig protest mot de för svenska kyrkans sjelfständighet menliga slutsatser,
som kunde dragas af den danske erkebiskopens beteende, hvilket denne
påstod icke vara gjordt i ond afsigt, utan af fromhet och för att ära konungen;
lian skulle gerna unna upsalaerkebiskopen, om han komme ned till Danmark,
att der bära korset framför sig. Striden om primatet fortsattes och löstes på
det sätt, att de danska erkebiskoparne väl fingo behålla titeln, men icke
något mera, och påfven tillade herr Nils Ragvaldssons efterträdare på Upsala
erkebiskopsstol herr Jöns Bengtsson (oxenstjerna) titeln primas Sveciæ,
hvilket denne på svenska återgaf med Sveriges förste, hvaruti man sedan,
med orätt, velat se ett begär hos den öfvermodige mannen att fillegna sig
en verldslig furstetitel.
Hansestäderna blefvo allt mindre belåtna med konung Kristofer. För
morbrodern, som från Gotland gjorde handelsfärderna det svåraste afbräck,
lade han inga allvarliga hinder i vägen — det berättas till och med, att han,
då det klagades öfver konung Eriks röfverier, svarat, att morbrodern bodde
på ett sådant skär, att han väl behöfde se sig om efter inkomster för att
kunna berga sig — och han inledde förbindelser med de nordtyska furstarne,
livilka hansestäderna i allmänhet sågo med misstänksamma blickar.
Liine-burgame sökte han draga i sin tjenst och han blef genom gifte befrvndad
med brandenburgarne. I september 1445 firades hans bröllop med den
ijorton-ariga Dorotea, dotter af markgrefve Johann alkemisten. Man klagade öfver
den snålhet med hvilken festen firades; sedan tre dagar voro gångna, fingo
gasterne lefva på egen bekostnad, och i allmänhet undfägnades de tyska
gasterne rikligare än de nordiska, hvilket till sist föranledde dessa att göra
konungen föreställningar angående hans mannamån. Han blef förnärmad,
ville, heter det, på åtta dagar ej tala med någon, men skilde likväl sina
bairare ifrån sig. Det finnes inga urkundliga bevis, att konung Kristofer, i
likhet med morbrodern, gifvit svenska förläningar åt tyskar eller andra
ut-ländingar. Afven hansestäderna hade vid förmälningshögtidligheterna ombud,
som här omsider utverkade en stadfåstelse å de friheter som hansan haft i
Sverige, med vilkor att svenskar åtnjöto inom deras område enahanda
förmåner.
Sedan år 1441 ett tioårigt stillestånd blifvit, såsom redan är nämdt,
under konung Kristofers bemedling, afslutet mellan de nederländska och
vendiska sjöstäderna, var det allenast konung Erik, som gjorde sjöfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
