Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - Mötet i Avaskär 1451 och kriget 1451—1453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stormning. Den danske konungen tog derefter sitt högqvarter i Lödöse, der
han befäste sig och der han kunde sjöledes underhålla forbindelsen med
Vester-hafvet. Han hade uppenbarligen afsigten att stanna der länge, hvadan konung
Karl, som redan hade måst uppgifva sin tanke att föra kriget till sjös och
hade dragit ihop den svenska hären vid Tiveden, åter fann sig föranlåten att
ändra sin fälttågsplan; en mera öfverhängande fara hotade nämligen
Stockholm, dit herr Olof Axelsson och herr Magnus Gren hade kommit från Gotland
med ’fyrtiosex skepp, försedda med danskt och tyskt manskap, tillsammans 1900
man. Stockholms borgare försvarade sig dock manligen och en bondehär inledde
pi Käpplingeholmen en strid med fienden, hvilken höll på att gå olyckligt
för svenskame, men lyktades med fiendens flykt, sedan denne förlorat ganska
många i sundet, som den tiden skilde Käpplingeholmen från Norrmalm. Sundet
kallades från den dagen, efter de män från Bremen som nu deri funno sin dödt
Bremersundetl.
Sådan var ställniugen, när konung Karl i ilmarsch anlände från Tiveden
— torsdagen gick han derifrån och påföljande måndagen före soluppgången
var han i Stockholm — och haus ankomst förmådde
fienden att draga sig undan. Den del af svenska
flottan, som befann sig vid Stockholm, tretio märsskepp
(fig. 226) jemte många skyttebåtar och snäckor, lopp
ut, men förmåddes af ett falskt rykte, att fienden hade
flytt, att snart vända om. Danskarne lemnade
visserligen efter detta Stockholm i fred, men de brände
Vestervik. Deremot misslyckades deras anfall på Öland
och Lyckå; på det förra stället miste de fyra hundra,
utanför det senare hundra femtio man.
Konung Karls ställning var mycket svår. Från
tvenne håll hotades hans rike, och fienden, som var
ganska stark, hade gjort sitt till för att få en resning inom landet till
stånd. Denna blef visserligen i tid upptäckt, men hade ändock hunnit ut-
rätta ganska mycket ondt. Herr Erengisle Nilsson på Örebro var
visserligen en trogen vän till konung Karl, men hans maka fru Birgitta, en
dotter af herr Olof Axelsson på Visborg, hade icke kunnat glömma sin
danska härkomst; hon underhöll en förrädisk brefvexliug med fienden,
hvilken hon i tid underrättade om alla konung Karls åtgöranden.
Erkebi-skopen och biskop Sigge i Strengnäs, som båda förfogade öfver ganska [-betydliga-] {+be-
tydliga+} krigarskaror — tillsammans mer än fyra hundra man — vägrade att
sluta sig till konungen. Förgäfves bad han dem gång på gång komma till
sig, förgäfves bjöd han dem, blott de ville komma, gislan för deras personliga
säkerhet. De vägrade, och herr Jöns Bengtsson förstärkte fästningsverken vid
Stäket, inom hvars borgmur hans svenner gjorde sig glada dagar. Uppmuntrad
genom denna motspänstighet mot konung Karl bröt konung Kristiern upp från
Lödöse och fick utan strid af fogden på det af naturen skyddade Ekholms slott
1 Der dess vattenyta fordom utbredde sig, ligger nu Kungsträdgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
