Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsätta några kyrkliga embeten i norden, utan att konungen blifvit hörd och
fått framställa forslag. Ibland dröjde påfvens bifall, såsom när konungen år
1458 föreslog till erhållande af biskopsstolen i Linköping magister Kettil
Karlsson (vase), ehuru denne ännu icke hunnit den ålder, som kyrkolagen i
detta afseende fordrade, men utnämningen kom dock. I allmänhet sökte
konungen stå väl med de andlige, som å sin sida, när han så mycket
gynnades af påfvehofvet, måste vara angelägna om konungens ynnest. Vi hafva
sett, hvilka vidsträckta privilegier han gaf det svenska presterskapet. Dessutom
lät han erkebiskop Jöns åter tilldöma kyrkan en del gods, som denna hade
förlorat genom konung Karls räfst. Den af konung Erik med så blind ifver
påbjudna eviga psaltarläsningen blef nu, till presterskapets belåtenhet,
antingen aflyst eller tills vidare uppskjuten.
Mot stormännen vidtog konungen egentligen blott en åtgärd af större
betydenhet.* Med skäl klagade han öfver missbruket, att den, som hade
försträckt kronan en summa, fick mottaga ett län, hvilket han behöll, till dess
summan återbetalades. Detta dröjde ibland ganska länge, och under tiden
uppbar län t agar en, kronan till förfång, länets afkastning. Efter nutidens
begrepp utgjorde denna en ränta på den försträckta penningsumman, men
enligt den kyrkliga lagen var det den tiden förbjudet att taga ränta. När
det, på konungens bedrifvande, bestämdes i Danmark 1453 och i Sverige, vid
det stora rådsmötet i Stockholm 1458, att alla af föregående konungar gifna
pantlän skulle återfalla utan afgift till kronan, så snart deras under årens
lopp lemnade afkastning uppginge till skuldens belopp, med mellangift, så
snart ännu något kunde anses vara af skulden obetaladt, med ersättning efter
konungens godtfinnande, när långifvaren hade af panten vunnit mera än han
hade att fordra, anfördes som skäl omtanken icke allenast för rikets bästa,
utan ock för långifvarnes själar, att icke dessa, genom att på detta sätt
uppbära ränta, skulle komma i »stor själavåda och evigt förderf». 1 öfrigt var
konung Kristiern visserligen adelns vän. Han ansåg, att alla kyrkans högre
embeten aldrig borde beklädas med andra än adelsmän — en betänklig
grundsats i Sverige, der så många af kyrkans män, äfven af de framstående, voro
borgarsöner — och vissa af stormännen visade han synnerlig ynnest, i synnerhet
landsförrädaren herr Ture Turesson, åt hvilken han öfverlemnade några i
Borgholms slott vid dess eröfring funna bref, hvilka tillförsäkrade herr Erik
Eriksson hans makas arf efter herr Abraham Brodersson, men i hans fiendes,
herr Tures händer voro honom mycket farliga. Herr Ture måste, när han
af sin konungslige välgörare erhöll dessa vigtiga handlingar, förbinda sig att
hålla konungen och hans arfvingar skadeslösa för allt tilltal som på grund af
dessa brefs användande kunde väckas.
Konung Kristiern vistades temligen ofta och länge i Sverige, från juni
1457 till juni 1458, en del af sommarn 1459, i juli 1460, sommarn 1461,
en stor del af år 1463. Den drygaste delen af regeringsärendena var så väl
under konungens närvaro som frånvaro öfverlemnad åt rådet, utan att detta i
sådant ändamål hade erhållit något särskildt bemyndigande. Det var blott
’ ^.ooQle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
