Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - Inre förhållanden under konung Kristierns regering 1457—1463 - Biskop Kettils resning 1464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid reste sig upländingarne, som ansågo erkebiskopen lida för
deras skull, och ryckte ned mot Stockholm, der de i hast satte sig i
besittning af Norrmalm och Helgeandsholmen. De försökte bryta upp stadens norra
port (på nuvarande Mynttorget vid mynningen af Stadssmedjegatan), men det
lyckades icke, iy borgarne, väckta af en larmsignal, skyndade till vapen. Man
slöt då stillestånd med bönderne, men så snart konungen hade återvändt från
Almarstäk, hvars slott erkebiskopens folk hade upplåtit åt honom, lät han
söndagen den 21 augusti (1463), utan att bry sig om det ingångna stilleståndet,
anställa ett blodbad på de å Helgeandsholmen samlade bönderne, till och med
de som hade sökt en fristad i helgeandshusets kyrka nedhöggos. Tillsammans
föllo på holmen och annorstädes i staden vid pass tusen man, och herr Ture
Turesson, som ledde anfallet, fick för denna sin nya bedrift vedernamnet
allmogens köttmångare (slagtare). Till sist bådo riksråden for bönderne, som
fingo vända hem efter att hafva svurit ny trohetsed och åtagit sig att utan
invändning erlägga den äskade skeppsskatten; dock blefvo några af deras ledare
steglade på Brunkeberg.
När konungen i oktober ville resa till Danmark, rådde honom det svenska
rådet att taga med sig erkebiskopen, hvilken ock sändes med flottan ned till
Kjöbenhavn. Sjelf red konungen landvägen och följdes till riksgränsen af
linköpingsbiskopen Kettil, hvars stift sträckte sig ända bort till gränsen af
Halland och Skåne.
Biskop Kettil Karlsson (vase) rikets htffridsman, februari 1464. — En dansk här infaller i Sverige. —
Striden vid Harakers kyrka, april 1464. — Stockholm belägras. — Konungen bannlyst lemnar Sverige.
Man kan icke säga, att erkebiskop Jöns led oskyldigt. Allt mer af- *
slöjades hans planer att ensam få all makt i sina händer; han hade förstått
att tränga undan ur konungens bevågenhet icke blott konung Karls gamla
vänner, en Gustaf Karlsson m. fl., utan äfven, till en tid, en så ifrig
motståndare till konung Karl som herr Ture »Turesson. Det var nu andra gången,
som denne Sveriges erkebiskop hade gjort uppror mot landets konung, denna
senare gång mot en konung som han sjelf hade insatt.
Men i mången svensks ögon omstrålade martyrens gloria den fångne
prelatens hufvud, och utan svårighet uppeldades missnöjet till ett uppror.
Som konungens förklarade motståndare och som ledare för alla missnöjde
uppträdde nu biskop Kettil Karlsson i Linköping, ehuru han hade konungen
till en stor del att tacka för det påfven hade godkänt kapitlets till honom
stälda kallelse att intaga den genom herr Nils Königs död (1458) ledig vordna
biskopsstolen. Herr Kettil var sonson af den gamle drotseten Kristiern
Nilsson (vase); han var styfson till östgötalagmannen herr Erik Nipertz och kusin
Biskop Kettils resning 1464.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
