Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motstånd mot unionen. 1434—1470 - Biskop Kettil och erkebiskop Jöns riksföreståndare 1465, 1466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kettil ett offer: lian afled den 11 augusti 1465. Derefter utvaldes
erkebiskop Jöns Bengtsson till riksföreståndare.
Konung Kristiern sökte nu återvinna den svenska kronan, lian afgaf
löften om förlåtelse för allt framfaret och tillsägelse om en god regering för
framtiden. Medlemmar af de tre rikenas råd samlades i Jönköping i början
af februari 1466, men det stannade vid löften om inbördes fred och vid
förbindelsen, att en hvar skulle åtnjuta full brukningsrätt till alla sina gods, i
hvilket rike de än låge. Denna öfverenskommelse, som saknade all politisk
vigt, visar emellertid, att det svenska rådet icke var fullt belåtet med
erke-biskopen, ty till ombud vid mötet hade det valt ingen af erkebiskopens
vänner, utan idel anhängare af unionen. Tre af de svenska ombuden, riddame
Magnus Gren och Ture Turesson samt väpnaren Arvid Trolle, foro från
Jönköping till konung Kristiern för att officielt meddela honom den
öfverens-kommelsen man hade ingått och underrätta, att man hade beslutit sig för
att i juli hålla ett nytt möte i Kalmar. Konungen var icke synnerligen
belåten med utgången, i skrifvelser till de svenska stiften sade han sig icke
längre vilja hålla till godo med sådana förhalningar, och derest man icke vid
julimötet ville låta honom åter inträda i sina rättigheter
som Sveriges konung, skulle han för visso angripa Sverige
med understöd af påfven, kejsaren, andra furstar samt
sina trogna undersåtar i Danmark, Norge och Holstein.
Mötet i Kalmar försiggick, men ledde icke till
något resultat. Den obestämda ställningen fortfor således,
men fick snart från alldeles oväntadt håll ett afbrott.
Missnöjet mot erkebiskopen växte allt jemt. Allmogen
befarade att han ville åter draga in konung Kristiern i ^roifhJfv^d)!
riket, domkapitlet i Upsala förebrådde honom hans
vårdslöshet i sitt rätta embete, hans löftesbrott och de olyckliga följderna af hans
verldsliga regering. I Dalarna och förmodligen annorstädes kringsändes en
flygskrift, riktad mot erkebiskopen. Den begynner med orden: »Käre vänner
och meniga allmoge, som bygga och bo öfver allt Sverige, tänken väl på, huru
erkebiskop Jöns med mycken lögn kom eder till att förderfva vår rätte herre
konung Karl och sade, att han ville komma Sverige i så god måtta, frid, nåd
och ställning, som der någon tid hade varit, och ville aldrig draga in i
landet något främmande herskap. Hvad skam, heter det vidare, Sveriges rike
har af konung Karls förderf och hvad skada vi hafva af konung Kristierns
inkomst i landet, det kan icke all verlden till fyllest säga.» Det omtalas, hur
den senare utsög landet, tillegnade sig alla skatter han kunde finna i kyrkor
och kloster efter konungarne Karl och Erik af Pommern samt en stor del af
det sankte konung Erik egde; huru han, när han icke kunde finna mera,
sände efter en dansk trollqvinna, som dock icke kunde finna mera än en
kopparkanna full med penningar i herr Sten Pederssons källare på Norrmalm,
huru allt detta fördes ut af landet och huru några »våra vänner och
frän-<ler» blefvo steglade, pinade, bakbundna, hängda eller lång tid hållna i häk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
