Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksföreståndarnes tid. 1470—1521 - Inre förhållanden 1470—1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlemmar i rådet, herr Staffan Ulfsson, lagman i Yestmanland (död 147<S),
herr Arend Bengtsson till Nynäs samt hans söner Bengt på Ekolsund och
Johan till Sjöholm, lagman i Södermanland. •
Bland de slagter, som jemförelsevis kunna sägas sent hafva uppträdt i
den svenska medeltidens historia, förtjena följande omnämnas. Den garale
Arvid Trolle till Bergqvara, lagman i Östergötland och sedan (efter 1497) i
Tiohärad, afled 1505. Hans son Erik, gift med herr Gustaf Karlssons
(gumse-hufvud) enka, inträdde år 1487 i rådet och blef något senare lagman i Nerike.
Herr Eskil Isaksson (baner) till Vängam deltog i rådsforhandlingarna till
år 1480. Sonen herr Knut, lagman först i Vestmanland, från år 1494 i
Upland, var en af herr Sten Stures trognaste anhängare, hans broder Kils
Eskilsson till Djursholm inträder år 1501 i rådet. Herr Erik Eriksson
(gyllen-stjerna) till Fogelvik, en tid lagman i Tiohärad, öfverlefde icke många ar
sin svärfader konung Karl. Af sönerne afled Nils år 1495 som höfvidsnian
på Viborg, den yngre herr Erik Eriksson till Fogelvik dog år 1502 som
lagman i Vestergötland. Till de nyaste ätterna höra äfven bröderne Knut
(död 1500) oeh Nils Posse från Vestergötland, Joakim Fleming i Finland
(flemingska vapnet fig. 323), Klaus Henriksson (Horn) till Åminne,
lagman i södra Finland, Jöns Knutsson till
Falem i Vestergötland (med tre rosor i
skölden) och dennes son, den sedermera
sorgligt ryktbare herr Ture Jönsson, som
år 1499 blef lagman i Vestergötland. Med
deras ätt är icke att förvexla ätten med
en ros i skölden, hvilken vid denna tid
representeras af herr Ulf Pedersson till
Ervalla.
En ganska märklig man under detta tidhvarf var herr Nils Klausson
till Vik, till börden dansk, men genom sina slägtförbiudelser och sitt lifs
verksamhet svensk. Han blef år 1473 höfding på Elfsborg och fick som sådau
af det svenska riksrådet rätt att förklara konungen i England krig. Några
engelsmän hade nämligen tagit ett skepp, som tillhörde herr Nils, engelsk
domstol hade tillerkänt honom skadeersättning, men konungen af England
betalade honom intet, lät ej ens förstå, ’om han någonsin skulle få sin förlust
ersatt. Det svenska riksrådet gaf då år 1495 herr Nils tillåtelse att tillegna
sig engelska undersåtars egendom, till dess han fått nöjaktig ersättning.
Detta visar, huru föga utvecklade rättsbegreppen då voro. Att plundra
till sjös ansågs denna tid af mången icke vara någon tadelvärd gerning,
men herr Sten Sture, som ville hafva lugn på hafvet och fred med hansan,
såg icke mellan fingrarna med afseeude på sådant. Riksrådet Otte
Torbjörns-son, herr Nils Klaussons företrädare i befälet på Elfsborg, hade plundrat
tvenne danzigska fartyg, och då han icke var nog rik att betala den
skadeersättning som fordrades, blef han dömd till döden och afrättades år 1474. 1
1 S[an]c[tu]s Ericus rex —Moneta stochol[mensis].
324. Stockholmsörtug’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
