Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under medeltidens senare skede - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina gårdar samt till och med stänga dem for konungen (s. 384 o. f.). Just
denna högadelns benägenhet att anse sig som en särskild del af folket och dess
sträfvan att vinna makt och rikedom gjorde det möjligt att så länge kämpa
for unionens upprätthållande. Adeln inom de olika länderna höll samman»
Danska adelsätter befryndade sig med de svenska och ville gema bosatta sig
för alltid i Sverige, till exempel Tottarne (s. 338, 378 o. f.), Gyllenstjemoma och
Braheätten. Äfven med de tyska adelsmännen, som inkommo under konung
Albrekts tid, ingingo de svenska stormansätterna ofta förbindelser (s. 190).
Liksom kloka regenter försökte inskränka länens antal, så sökte de
äfven, allt sedan makten begynte samlas i händerna på de stora slägterna»
hvilka representerades i rådet, att något inskränka rådets myndighet. Redan
konung Magnus ville genom landslagen nedsätta de verldsliga riksrådens
antal till tolf, men det blef icke något allvar dermed. Riksföreståndarne*
som i så mycket upptogo konung Magnus1 planer, fingo mottaga häftiga
förebråelser för det de ville göra rådet allt fåtaligare. De ville grundlägga en
fastare regeringsmakt än unionskonungarne maktade, och det var dem så
mycket lättare som de alltid vistades i landet och icke behöfde dela sin makt
med några höga embetsmän, med drotsete eller rikshofmästare och marsk.
Mot stormännens växande anspråk och myndighet vädjade till en början
konung Magnus till allmogen, hvilken han inbjöd till delaktighet i rikets
styrelse genom sin märkliga riksdagskallelse af år 1359 (s. 39). Den revolution i
de politiska förhållandena som sålunda tillämnades kom först under det följande
århundradet till stånd. Den svenska allmogen, som under Engelbrekt reste
sig mot främmande förtryck, visade sig kunna vara en makt i staten och
fordrade äfven att som en sådan erkännas. På allmogen stödde sig ock de
bemödanden som gjordes att lösgöra Sverige från den nära förbindelsen med
Danmark och Norge, till allmogen vädjade riksföreståndarne, när deras
ställning hotades från stormännens sida. Under det de löpande ärendena
handlades på rådsmötena eller de så kallade herredagarna, var det nu sed*
att till öfverläggning om de vigtigaste angelägenheterna sammankallades
ombud äfven för de oprivilegierade stånden, borgerskapet och allmogen.
Så återfick folket i sin helhet sitt inflytande, men under helt nya
förhållanden. Vid medeltidens början hade Sverige visserligen en konung, men
landet var af gammalt splittradt i en mängd, man kan säga, stater,
lagmans-dömena, med hvilkas inbyggare, på deras ting, konungen hade att i
föreliggande fall rådgöra. Ännu så sent som vid konung Magnus Erikssons
upp-höjelse till konung fans det ingen annan för hela landet gemensam
representation än den som på Mora äng sammanträdde till konungaval. Den
senare medeltidens betydelse för vår politiska utveckling ligger förnämligast
deruti, att de skilda bygdernas menigheter växte samman till ett folk. I
ett sådant syfte gåfvos landslagarna vid midten af 1300- och 1400-talen, i
denna anda förflyttades folkets rätt att deltaga i de stora angelägenheterna från
tingen till de allmänna riksmötena. Men folket icke blott blef i utväries
måtto ett helt, det kände sig ock vara ett folk, och derför gingo hand i hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
