Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
* Chere Adolfine!
Nej, min vackra filosof! — Jag har den lyckan att snarare vara af eder tanke,
än att låta förföra mig att skratta med Democritus eller att gråta med Heraclitus. Men-
niskors dårskaper kunna visserligen förtryta mig; men dessa dårskapers vådliga följder
kunna aldrig bringa mig att le; ty ehuru de måga vara väl förtjenta att les åt, utplånas
likväl orsaken ur mitt minne genom verkningarna och alla andra känslor försvinna för
att lemna rum åt medlidandet. Det är icke möjligt, min Adolfine, att den kan hafva ett
godt hjerta, hvilken fägnar sig öfver menskliga eländet — och kan väl någon sådan
finnas? — Ack, min vän! Gaf inte hela H—s familj oss ett bedröfligt exempel derpå
genom sina vidt omfattande utläggningar öfver den förfärliga olycka, som träffat Adolf
Stålsköld och Ebba Eyning? De beklagansvärda unga menniskorna som fastnat i den
förhatlige Göran Perssons garn. De äro sannerligen beklagansvärda! Hvem vet om inte
den ridderlige Adolf Stålsköld nu sönderbråkas på en sträckbänk eller massakreras genom
träsågar eller andra ohyggliga verktyg, under det att den fagra och älskliga Ebba Eyning
kanske får känna sina fina lemmar smidda i jern. Och hvarför allt detta? Jo, derför
att Ebba ville skydda sin dygd mot Göran Perssons förhatliga kärlekshandel och emedan
Adolf Stålsköld, hennes älskade, gjorde sig till den förföljda oskuldens riddare! — Jag såg
dem, då de om aftonen, samma dag, som löfmarknaden var, infördes i staden och min
hand knöt sig krampaktigt kring svärdfästet; men försigtigheten och förnuftet sade mig,
att jag ingenting skulle vinna genom ett försök att befria de stackars vännerna; jag skulle
endast utan någon nytta störta mig sjelf i förderfvet. Dessa stackars’olyckliga menniskor
tillåta sig nu den berörda H—ska familjen att förhåna. Är det hederligt af denna familj
att förhäfva sig och fröjda sig öfver en olycka, orsakad af känslor, som äro främmande
för dem. Ty denna familj kan inte vara besjälad af så ädla känslor, hvilka förorsakat
de af dem förtalade personernas olycka. Ni torde i visst afseende finna deras anmärk-
ningar mot Stålsköld och Ebba Eyning förlåtliga, om de nämligen betraktas såsom häf-
tiga utbrott af deras okunnighet. — Är då okunnigheten ett skydd för omenskligheten?
Nej! Omenskligheten är en afiöda — ja, den mest djefvulska afiöda — af högmodet.
Fröjd öfver andras elände och utöfning af grymhet, vittnar alltid om högmod, på hvad
ställe och vid hvilket tillfälle dessa egenskaper visa sig. Beskyll mig derför icke för någon
besynnerlighet i mitt lynne, då jag uppbjuder all min förmåga, söker så höja mitt sinne
och så stöda mina tankesätt, att de måtte komma till någon likhet med det, som utmärker
min behagliga Adolfine, hvilket gör hennes sinne till ett säte för allt det, som är intagande
och hennes hjerta till en källa af det lugn, som danas genom oskulden och som är dyg-
dens första belöning. Mina känslor blifva väl ofta sårade, dels genom dårskaper, dels
genom laster hos mina medmenniskor; men allt det lidande, som uppkommer genom sådana
lugnets fiender, som den allsmägtige Göran Persson och den förut omnämda familjen,
blifver fullkomligen ersatt genom min Adolfines fromhet; ty de förmå aldrig göra så
djupa sår, att inte hon kan hela dem. Fortfar derför att ingjuta i mitt bröst en smak
af den fullkomlighet och, som jag skulle vilja kalla den, fina filosofi, som utgör eder
förnämsta lycksalighet och hvilken gör eder så dyrbar för eder
Gustaf
3 a
Wasaättlingarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
