Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Denne hederlige man, hvars namn var Wilkins, var nu pä väg till sin egendom,
dit han likväl hade en ansenlig sträcka att färdas.
”Om,” sade han till Randolph, ”du har lust att lemna en plats, hvilken jag för-
modar, du icke bör känna någon saknad efter, så tillbjuder jag dig, hvad du nödtorftligen
kan behöfva för ditt lifsuppehälle. Jag kan, om du vill mottaga mitt anbud, anskaffa dig
en bostad, hvarest du i lugn kan framlefva ditt lif. Kom, kamrat,” fortsatte han medhjert-
innerlighet. ”Du var visserligen ganska ung, då jag först lärde känna dig, men jag fat-
tade dock genast vänskap för dig. Jag har plöjt hafvets vågor i alla rigtningar; men nu
ämnar jag plöja jorden hädanefter. Jag är Gud ske lof icke okunnig om, huru ett åker-
bruk bör skötas, emedan jag tillbragte mina första femton år hos denne hederlige släg-
ting, hvilken, Gud fröjde hans själ, visat mig så mycken godhet. Jag skulle aldrig hafva
skiljt mig från honom, så framt jag icke, såsom en otacksam ung slyngel, hade varit oför-
nöjd med mina goda och fridsälla dagar i hans hus och derföre af oförstånd och barns-
ligt öfvermod lemnat detta. Men det är inte skäl i att tala om snön, som föll i fjor. _
Jag har minsann fått plikta för mitt öfvermod och min galenskap, ehuru jag nu kommit
i åtnjutande af förmåner, som jag icke hade någon rättighet att hoppas på. Himlen har
derigenom låtit mitt hjerta bevekas till ömhet för andra och isynnerhet för dem, hvilka
lida nöd. Skulle jag ej då öppna mina armar och mitt hem för en gammal vän och
krigskamrat.”
Randolph bief således genom försynens nåd frälst från ett elände, som hotade
honom från alla sidor.
Med hjertat svallande af tacksamhet omfamnade han sin ädelmodige vän och väl-
signade honom.
Få dagar derefter följdes de båda vännerna åt från London, sedan Randolph blif-
vit försedd med kläder och något penningar.
Wilkins var inte, hvad verlden kallar rik, utan blott välbergad. Men han hade
ett hjerta af guld, den gamle gossen. Han var ingen blödig natur, må mäster tro, som
var färdig att fälla tårar i tid och otid, men han hade ett hjerta fullt af ömhet för den
nödlidande menskligheten, ett hjerta, som var villigt till goda gerningar, hvilka han äfven
utförde på ett sätt, att de inte kändes tunga och förödmjukande för dem, mot hvilka
de öfvades.
De båda vännerna anlände snart till Wilkins lilla hem, som var ett säte för lugn
och lycka.
Wilkins dotter kom ut och omfamnade sin far, så snart hon fått se honom nal-
kas hemmet.
Hon var en vacker flicka och oskulden lyste fram ur hennes milda ögon.
Randolph såg ömsom på henne och ömsom på hennes far, hans utmärglade drag
blefvo ännu mera bleka, än de voro förut, djupa suckar arbetade sig fram ur hans bröst
och innan någon hade hunnit honom till hjelp, föll han utan sans till jorden.
Genom vänliga omsorger blef han emellertid snart återväekt till medvetande, då
han fattade Wilkins hand och tryckte den mellan sina, sägande:
”Ah, min Harriet, min förlorade Harriet!”
”Hvad menar du?” frågade Wilkins.
Wasaättlingarne. y a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
