Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
”Gif dig till freds, mitt kära barn,” sade Wilkins, ieke betänkande, att han talade
till en förnäm dam. ”Jag älskade din far från första stunden, jag såg honom. Han var
då en vacker och hurtig pojke må du tro och han hade mod som ett lejon; men himlen
allena och han sjelf veta, huru han sedan blef förstörd under motgångens stormar. — Nå,
nå! Verlden är full af orättvisa och min nu aflidne kamrat har fått uppbära en dryg
del deraf. — Men jag säger, som min gumma plägar säga: Himmelens hämnande svärd
rostar inte och grymheten måste en gång lära känna sitt straff!”
Den ädelsinnade, fast råbarkade sjömannens ord mildrade mycket lady Middletons
bedröfvelse, hvarjemte hon fann i den fromme och ömsinte doktor Spencers sällskap all
den tröst, som hennes beklämda bröst kunde emottaga.
Några få veckor gingo förbi, under hvilka lady Middleton bestyrde om sina verlds-
liga angelägenheter och fullgjorde sina förbindelser emot dem, som hade så mycken rätt
till hennes tacksamhet och som så väl förtjente allt det goda, som hon hade i sin magt
att utöfva.
När allt detta var förbi, vände hon sin uppmärksamhet och omtanke på den evig-
heten, till hvilken hon kände sig nalkas med snabba steg och hvilken hon alltid visligen
betraktat såsom en sak, som icke borde glömmas, till dess att man kastas på sotsängen,
Hennes krafter aftynade allt mer och mer.
Wilkins stannade qvar öfver Randolps begrafning och då han fann att lady Middle-
ton började aftyna och att hon fann behag i hans sällskap, uppsköt han för någon tid sin
hemresa ännu mera.
Men slutligen måste han begifva sig hem och gick derför att säga ladyn farväl.
Hon’ var denna dag ovanligt svag och hon sade sig känna ett förebud till sin
förlossning från sina jordiska bojor.
När hon sade detta, såg hon en tår tillra utför Wilkins fårade kind och ned på
hennes täcke.
Hon kysste för sista gången handen på sin faders vän och utgöt för honom er-
känslan af ett hjerta, som fullkomnat sina förbindelser.
”Värderade vän af min bortgångne fader,” sade hon, ”gif mig, innan jag dör, en
sådan välsignelse, som han skulle hafva gjort, om han nu liksom ni stode här, lutande sig,
under tårar och sorg, öfver sitt barns sotsäng. Jag eger numera, hvarken krafter eller
ord för att uttrycka min tacksamhet, min högaktning och — tillåt mig äfven säga
— kärlek.’
Efter en liten stund begärde hon att få tala några ord med doktor Spencer.
Då han infann sig, sade hon till honom:
’Min värderade vän, jag känner, att jag snart skall blifva befriad från min sorg
och saknad efter dem, hvilka jag förlorat genom mitt fäderneslands grymma lagar. Jag
har besinnat första orsaken till alla mina olyckor och jag finner, att den ligger just i
dessa lagars grymma förordningar. Min far blef af obarmhertiga menniskor sliten ur mina
armar och jag tycker mig ännu se hans ångest i det ögonblicket, jag tycker mig nu åter
se min mor i konvulsioner och jag känner ännu i min själ en ängslan, som sedan den
tiden aldrig kunnat stillas. — Jag känner inom mig, att jag straxt skall möta mina älskade,
att ingen orättvisa mera skall kunna skilja oss åt. Jag borde icke sörja så mycket öfver,
att far och mor så snart gingo bort; ty när och hvar skulle de kunna hafva funnit någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
