Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
”Nej!”
”Nå, jag måste hafva dessa epistlar!”
”Dem skall ni aldrig finna!”
”Jag skall hafva dem! Älskarens namn känner jag också. Han lär hafva smugit
sig in i huset, tycker jag mig märka!”
”Nej! Huru skulle detta kunna låta sig göra. Man tränger sig inte fram, der
ni bestrider vårdarens, eller rättare sagdt, fångvaktarens kall och sjelf med nycklarna i
hand vankar af och an. Medan höganloftsbron är belägen afsides med fönsterna vettande
mot gården. Om natten stänges jag inne, om dagen bevakas jag och . . .”
”Bevakas! Ja, men inte nog strängt ändå, när din älskare har förstått att spela
mig ett spratt, som jag aldrig skall kunna tillgifva och hvars blotta möjlighet ännu före-
faller mig som en gåta.”
”Ha, ha, ha!” skrattade jungfrun.
”Du skrattar, du, men akta dig, att du inte snart kommer att gråta!” ropade
Parviainen vred.
”Ja, jag må väl skratta! En gåta! Den skall jag vara nog ädelmodig och lösa
för eder, min fångvaktare! Hör på, så skall ni få veta, huru det gått till att eder ove-
tande bestämma om min flykt. Det kan vara bra för er, att få veta, med hvilken ni har
att göra och lära er förstå, att ibland alla krig är det mot kärleken det svåraste att föra.
Äfven skall det lära er förstå, att om ni, som ni säger, sjelf älskar mig, strider det mot
allt förnuft att stänga in mig och söka skilja mig från verlden och derigenom egga till
revolution mot eder det hjerta, som ni säger eder vilja ega.”
”Nå, det skall blifva intressant !”
”Och lärorikt! Hör på!”
”Ja, jag är idel öra.”
”En dag,” berättade jungfru Edla, ”besökte jag med gamla Dorotea den sköna
ruinen, hvilken speglar sina hvalf och sönderbrutna kupoler uti Ålandshafs gröna böljor.”
”Nå, vidare?” ropade Parviainen, då jungfrun gjorde ett uppehåll i sin berättelse.
”Min tanke var sorgsen, emedan ni hade förklarat eder min kärlek och mina
känslor voro uppfylda af det förakt, hvarmed jag besvarade och ännu besvarar den känsla,
som ni säger er ega för mig.”
Parviainen stampade af otålighet.
”Men, himmel!” utropade jungfru Edla med strålande ögon. ”Huru ljusnade inte
allt för min syn!”
’Nå?”
”En ung och vacker riddersman, kom in uti samma hvalf, der Dorotea och jag
uppehöllo oss!”
”Fördömdt!”
”Hans ögon,” jublade jungfrun, ”träffade mina rädda ögonkast och Argus, min
gamla Dorotea, lät sig lyckligt söfvas genom en fint af mig. Jag öppnade med henne
ett samtal i det ämne, som är henne så kärt, i astrologien.”
”0, qvinnolist!” mumlade den stränge förmyndaren.
”Hon blef förtjust! Hon började rita i sanden, förvånade med hvad hon visste
och trodde sig veta om fixstjernor, om månar, samt när och huru solen förmörkas och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
