Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
en sådan kunskap var högst ovanlig att finna hos en qvinna. Med glädje lyssnade Doro-
tea till mitt beröm och föll på knä för mig, samt omslöt med sina armar min midja.
Jag hade nu blicken fri och blickande på honom med de mest vältaliga ögonkast utropade
jag, smekande Doroteas hufvud: ’Hvad ni är god och öm! Ack, blott ett enda ord af er
är mig behagligt! Jag ber er, följ mig jemt, för Guds skull, följ mig dagligen!’”
”Och han har hörsammat den bönen?”
”Ja, till punkt och pricka.”
”Och ni har sedan träffat honom hvarje dag?”
”Ja, han har varit i min närhet, hvart jag gått!”
”Nog nu, min flicka! Från och med i dag är det slut med dessa möten och i
nästa vecka skall du varda min brud!”
”Jag har ännu inte gifvit mitt bifall dertill!” svarade jungfrun.
”Ditt bifall! — hm. Det skall jag veta att förskaffa mig.”
”Jag gifver det aldrig, hör ni, aldrig!”
”Välan!” utropade Parviainen uppbragt. ”Jag skall veta att bestyra om, att ni
kommer att hållas inne i er jungfrubur och om det tillätes er att titta ut, så skall det icke
ske annat än i sällskap med mig eller min syster Ursula. Dessutom skall min trogne
Kleri stå på post utanför er dörr — — —”
”Kleri? En vaktbetjent? Han, som utför edra domar, mäter ut hos arma menni-
skor deras saker och i öfrigt fullgör edra bud?”
”Ja, just han!”
”Hu då! Den ohyggliga menniskan!”
”Jo, jo! Få se, om inte stolts jungfrun snart skall mista lusten för otillåtna möten!
— Hvad eder beundrare, riddar Hubert, som han tecknar sig, är för en hedersman, kän-
ner jag inte, men jag skall nog veta att uttänka lämpliga medel, hvarigenom en sådan
gök skall kunna skaffas bort för att söka äfventyr på någon annan ort. — Gå in i eder
kammare! — Farväl!”
Han gick i vredesmod från jungfrun, hvilken med förtrytelsens rodnad på sina
kinder såg efter honom tänkande, under det att hon begaf sig till sin höganloftsbur:
”Fåfängt är ditt hot, gubbe! Du tror dig kunna böja mitt sinne genom hot och
hårda anstalter! Ah! Jag älskarömt min Hubert! Min kärlek och min heder fordra ett
ihärdigt försvar mot angreppen på vår kärlek och till ett sådant försvar tror jag mig
äfven ega mod! — Det var olyckligt, att gubben skulle komma öfver brefvet! — Men
hur skall jag till Hubert få fram underrättelsen derom. Jag måste på något sätt under-
rätta honom om, att man ställer grufliga försåt emot vår kärlekslycka, att man här be-
ställt ytterligt stränga anstalter för min bevakning, att jag leds till döds här och framför
allt, att jag icke vill sky något äfventyr för att blifva befriad från detta fängelse och få
blifva min älskades brud! — Men hur skall jag få underrättelse derom till honom? Hur?
Jag ser ingen utväg dertill! Hvilken plåga!”
Hon gick ut på höganloftsbron och lutade sitt vackra hufvud emot knopparne på
jernstaketet, allt under det hon tänkte på, huru hon skulle kunna underrätta riddar Hubert
om den fara, som hotade dem genom hennes fosterfaders åtgöranden.
”Ack, om han vore i närheten!” suckade hon. ”Jag vill sjunga, kanske han hör
mig! Jag vill sjunga den vackra visan om konungabarnen, den passar för mitt sinne i
denna stund.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
