Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
S
R»
Vred och med ovilja iöljde hertigen Göran Persson till konungen, hvilken sade;
”Jag har begrundat din begäran, broder Carl, och jag kan inte annat än gilla
densamma. Du skall fä befälet öfver artilleriet vid den tillämnade belägringen af
Varberg.”
Hertig Carls förut mulna anletsdrag ljusnade och med utbredda armar sprang han
i sin broders famn, utropande:
”Broder Erik!”
Han visste icke han, hvilka bevekelsegrunder konungen hade för att bifalla
hans begäran.
Konungen begaf sig sjelf ned till Varberg för att der leda krigsoperationerna.
Men väl kommen dit beslöt han att icke deltaga i någon strid derstädes, emedan det kom
till hans kännedom, att konung Fredrik af Danmark icke å fiendtliga sidan sjelf deltog i
kriget. Då förhållandet var sådant, ansåg konung Erik å sin sida det vara nedsättande
för sin värdighet att fäkta i de sinas led.
Han lemnade således hären, sedan han enligt löfte gifvit sin broder, hertig Carl
af Södermanland, befälet öfver artilleriet.
Den unge hertigen brann af stridslust och han uppmanade flera gånger danskarne
till strid; men dessa gåfvo endast stolta och högdragna svar, samt sade sig skola trotsa
svenskarne.
Detta retade hertigen och inom kort tog hans tålamod slut.
Han befalde derför, att Varberg skulle beskjutas.
Inom kort började de svenska kanonerna att dåna och inkastade i staden såväl
kulor, som fyrbollar, hvilka antände staden.
Danskarne arbetade oförtrutet på att släcka elden, på samma gång, som de be-
svarade kanonerna.
De lyckades öfver förväntan i sitt bemödande att hämma eldens framfart; men
fram emot qvällen började vinden att tilltaga och dermed var staden till spillo gifven.
Elden grep med otrolig häftighet kring sig och slukade allt brännbart, samt ödeläde
hela staden.
Då hertig Carl såg, att elden på detta sätt tilltog, beslöt han att våga en storm-
ning, hvilken äfven företogs genast och med våldsamhet.
Den danska besättningen försvarade sig likväl med utomordentlig tapperhet och
det såg nästan ut, som om de stormande med förlust skulle blifva nödgade att draga sig
tillbaka, då den unge hertig Carl· höjde sin klinga, samt ropade till sitt folk :
”Följen mig!”
Utan att afvakta, om någon följde honom eller icke sporrade han sin häst och
lyckades ridande komma uppför den branta vallen.
Skriande följde hans folk den unge hjelten, som nu hunnit upp till muren, der
han öfveröstes med sjudhett vatten och der fyrkransar, kastade från murens öfre ända,
regnade kring honom.
Detta bekom honom intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
