Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Efter det oss fattige krigsfolk oveterligt är, hvar I, käre fänrik, vele uppsätta
eder loflige fänika, så begäre vi på det lifligaste få sådant att veta, på det vi fattige
landsknektar, som äre komne under käre fänrikens regimente, kunne veta, hvar vi vår
käre fänrik finna måge, för hvars regimente vi gerna vilja dö.”
Detta bref öfverlemnades till jungfrun jemte några guldmynt, hvilka hon fick i
uppdrag att gifva bruden från ”de fattige landsknektarne,” under upplysning, att de gerna
ville gifva mera, när de blefvo rika.
Göran Persson, som var med på bröllopet, spetsade öronen, då han hörde det
skämtsamma brefvet uppläsas och en djefvulsk tanke for genom hans själ. Han låtsades
emellertid ingenting derom, utan deltog sjelf i skämtet och kom hem väl beskänkt och
glad; men hans glädje var icke ren, ty den var skadeglädje.
Då jungfru Lindenkrona kom hem, sökte hon efter sitt bref förgäfves. Det var
och förblef borta. Hvart det hade tagit vägen kunde ingen förklara. Bröllopsgården
genomsöktes; men brefvet var och förblef borta.
Hade man sökt hos Göran Persson, så hade man funnit det. Huru han kommit
öfver det, är outgrundadt; men att han hade det i sitt våld, är visst och han skulle äfven
göra deraf ett bruk, som mycket litet öfverrensstämde med det skämt som förorsakat
brefvets skrifvande.
Konungen var trött af motgångar såväl i anseende till kriget, som till sina frierier
och hans tankar omfattade nu med begärlighet, att till sin drottning göra den enda per-
son, som tycktes älska honom, nämligen hans älskarinna Katarina Månsdotter. — Han
yttrade dock ingenting till henne derom och han fruktade derjemte, att den svenska adeln
skulle sätta sig upp mot en sådan förbindelse. Derför lät han författa en skrifvelse, hvil-
ken grefve Svante Sture och dennes slägtingar tvingades att mot sin vilja underteckna och
förse med sina sigill.
Denna skrifvelse lyder : *)
”Wi undertecknade
För oss våra arfvingar och efterkommande göre veterligt och uppenbarligen be-
känna för hvar och en, uti, hvad stånd, värdighet eller kondition de helst vara kunna, nu
eller i tillkommande tider, att efter några finnas både utomlands och inrikes, som genom
deras förrädliga anstiftelser alltid härtill Hans stormägtigste högborne furstes och herres,
herr Erik den fjortonde Sveriges, Götes och Vändes, samt, flera dertill hörande lands
konung, vår alltid nådige herres och konungs äktenskapshandel förhindrat hafva, såsom
det både uti England, Skottland, Hessen och uti Lotringen skedt är och desamma, som
denne handel till att uträtta tillbetrodde varit hafver, den motvilliger försummat och eljest
emot högstbemälde Kongl. Maj:ts instruktion, som dem är medgifven vorden, handlat hafva,
der med de hafva i sinnet H. K. Maj:ts och H. Maj:ts käre herr faders slägt platt utrota
vilja, eftersom ock några redan åstundat hafva, hvarigenom de sedan tvingat H. Maj:ts
höge herr broder Johan på obestånd, samt bragt H, Maj:ts höge herr broder, den käre
*) Handlingar rörande Skandinaviens historia. IV
Wasaättlingarne, 17 a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
