Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den misshandlade föll nu till golfvet; men hade dock ännu sans nog att tala:
”Nådige konung! Skona mitt lif!” bad han.
”Hör, hur den förrädaren talar ännu!” utropade konungen och tillsade Wiljamsson
att döda offret.
Drabanten var* icke sen att efterkomma denna befallning, utan tilldelade Sture sju
stygn med sitt spjut, hvarefter den olycklige uppgaf andan.
Det dröjde inte länge, förrän konung Erik intogs af ånger och samvetsqval öfver
sitt blodsdåd och han begaf sig ånyo till herr Svante Stures och Sten Lejonhufvuds fän-
gelse för att bedja dem om förlåtelse ocb frigöra dem.
De båda herrarne litade på konungens ord, samt hade klädt sig så godt sig göra
lät och talade med glädje om sin befrielse, då fängelsedörren uppläts och konungen åter
trädde in till dem.
Ånyo kastade han sig på knä för herr Svante och utropade, bedjande:
”Käre frände! Vi bedja eder för Guds skull, att I velen tiilgifva oss allt det
onda, som vi hafva gjort eder.”
Herr Svante blef djupt rörd öfver konungens ånger och bön och tårarne ström-
made ur hans ögon, då han svarade:
”Allernådigste konung! Om min son ej lidit skada till lifvef, så vill jag af hjertat
eders majestät gerna tiilgifva; men är hans lif förspildt, så skolen I derföre svara mig
inför Gud.”
Detta var för mycket för konungen. Hans blodtörst vaknade ånyo. Han sprang
upp och utropade hotande:
”Ja, se der! I förlåten oss det aldrig; derföre måste äfven I dö!”
Sture ville bedja sin konung om försköning; men konung Erik sprang ut och till-
kallade vakten, samt befalde, att båda fångarne skulle dödas.
Vakten stod dock stilla och utförde inte nog hastigt denna befallning.
Konungen sjelf blef allt mer och mer förvillad och visste inte, hvad han gjorde.
Han slog fängelsedörren i lås och löpte bort från Upsala utåt vägen till Flott-
sund, åtföljd af några få drabanter, hvilka hade svårt att följa honom i hans ha-
stiga lopp.
Göran Persson och hans meningsfränder gladdes åt, hvad som skett och skattade
sig lyckliga åt, att det var konungen sjelf, som aflifvat Nils Sture. Den på adeln hatiske
prokuratorn var nu fast besluten att söka förmå konungen att fortsätta med blodsdåden.
Men Göran Persson fick en svår motståndare i konung Eriks gamle lärare, Dionysius
Beurreus, hvilken i stället sträfvade efter att skydda sin konung emot de onda anslagen
och ville söka att väcka honom till besinning.
Då han erfor, att konungen begifvit sig från Upsala och erhöll kunskap om, åt
hvilket håll han sprungit, så skyndade Beurreus efter samma väg och lyckades äfven att
upphinna konungen på ett gärde vester om Alsike by.
Då den gamle läraren andfådd hunnit fram till kungen, gjorde han honom all-
varliga föreställningar om, att han borde taga vara på sin kongliga värdighet och icke
som en vansinnig springa omkring i bygden, utan i stället återvända till Upsala.
Konungen ville inte höra på sin gamle lärares ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
