Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Ingen af gudarne visste dock, hvar en sådan kittel fans, tills Tyr förtrodde Tor
”at,t hans fader, den hundrafaldt vise, Hyme, som bor vid himlens ände, östanför Elivåg,
egde en kittel, ett rymligt kärl, milsdjupan.*
’Tror du, vi erhålla mustsjudaren’ (kitteln)? frågade Tor.
’Ja, stallbroder, om vi bruka list,’ genmälde Tyr.
Derpå begåfvo de sig från Asgård och kommo till jättens hem.
Först mötte de en jätteqvinna, som hade etthundranio hufvuden; men när de
trädde in i salen, gick der fram en annan, helt klädd i guld och med fagra ögonbryn.
Hon bar fram mjöd åt de främmande och bad dem sätta sig bakom kittlarne i
salen. ’Ty,’ sade hon, ’min husbonde, som nu är borta på jagt, är mången gång nidsk
mot, gäster och gnyr af ondska.’
När Hyme kom hem, omtalade jätteqvinnan, att främmande voro i salen, der pelarne
stod för och skyddade dem.’
För den vreda blick, som jätten slungade åt det hållet, sprang pelaren sönder och
en bjelke brast itu. Men från bjelken föll en stor, välsmidd kittel.
De bägge asarne trädde nu fram för jätten, som mätte Tor med ett bittert ögon-
kast, ty han anade intet godt af besöket.
Emellertid tillredde qvinnorna måltiden, som bestod af trenne tjurar. Af dem åt
Tor ensam upp två, innan han gick att sofva. Detta tyckte Hyme vara ett fullgodt mål,
så att han sade:
’Nästa afton månde vi tre lefva af flskemat. —’
Dagen efter, då fisket skulle börja, sade Tor sig vilja ro, om jätten skaffade
sig bete.
’Gack du till hjorden,’ genmälde jätten, ’och sök dig bete om du tror dig om
att, kunna det.’
Hastigt drog Tor då till skogs och fann en helsvart oxe, som han fattade i hornen
och ryckte så hufvudet af kroppen. Derpå begynte fisket. Hyme satt i förstäfven på båten
och Tor i akterstäfven. När de kommo ett stycke ut till hafs, ville Hyme ej ro längre,
ty han brukade på det stället fiska hvalar och drog äfven upp två sådana på en gång.
Men Tor ville längre bort. När de kommit långt ut på hafvet, fäste Tor oxens hufvud
på kroken och kastade ut. Genast nappade det. Då drog Tor upp refven och fann, att
det var midgårdsormen, det stora hafsvidundret, som bitit på agnen. Djerft drog han
den etterglänsande ormen till skeppsbord och gaf honom med sin hammare ett slag på
hufvudet, så att
Klipporna dönado den gamla jorden
Hedarne tjöto och Trycktes tillsammans
Vidundret sjönk till hafsbotten; men glad var ej jätten, när de rodde hem och
brådt talade han inte. Då de kommo i land, sade Hyme:
’Nu må du dela arbetet med mig och bära hvalarna till gården, samt fästa
båten i land.’
Kraftigt grep Tor båten om förstäfven och drog honom med åror och öskar upp
på land, derpå bar han hvalarne till gården och slog dem midt igenom jättens kittel.
’Ej är man stark, fast man kan ro med kraft, men väl, om du kan krossa denna
bägare,’ sade Hyme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
