Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
’Farfar!’ snyftade Elsa och smög sig närmare gubben; men han stötte henne
äter ifrån sig.
’Gå!’ suckade han.
’Farfar!’ stammade åter Elsa och försökte att närma sig Klang; men förgäfves;
åter stötte han bort henne.
’FarfarI’ hviskade hon sakta.
Smärtan öfverväldigade henne, det mörknade för hennes ögon, jorden svigtade
under hennes fötter.
’Farfar!’ snyftade hon ännu en gång och med ett svagt anskri föll hon afsvim-
mad till marken tätt invid den gamle krigarens fötter.
’Mitt barn!’ utropade han och svigtade tillbaka mot träbänken urståndsatt att
på en stund kunna resa sig.
Hjalmar deremot hastade fram och upplyfte på sina starka armar den afsvim-
made Elsa.
’Hur orätt ni handlatl’ sade han med en sträng och allvarlig röst till Klang.
’En så ädel själ, som denna flicka eger, kan icke vara rof för det lättsinne hvarför ni
förebrått henne. Ej heller har jag bedragit er; framtiden skall nog tydligt visa det. —
Krig är förklaradt! Jag har min plats i armén; men innan jag drager ut till seger eller
död ville jag förvissa mig om, att min kärlek var besvarad och om, att denna älskvärda
flicka skulle trycka lagerkransen på mitt hufvud, då jag segrande återvände. Ty skall
jag återkomma att söka henne, så kommer jag endast såsom segrare, i annat fall skall
jag aldrig mer visa mig i dessa bygder. Derför kom jag hit till er för att erhålla eder
välsignelse, men ni skymfar i stället både henne och mig! — Vore ni ej en veteran, som
med hjeltemod kämpat för kung och land och tvangs jag inte att derför högakta er, så
skulle en svår hämd drabba er! — Men ni är gammal och er ålder har förvirrat eder;
— derför må ock allt varda eder tillgifvet.’
Efter dessa ord bar han in i den låga byggnaden den ännu sanslösa flickan, under
det han tryckte en lång kyss på hennes bleka och kallsvettande panna.
”Hur kan man vara så hård, som den gamle krigaren var mot sin sondotter, som
han dock älskade så mycket?" sade jungfru Malin, då Stenbock gjorde ett uppehåll i
sin berättelse.
Fru Märta, som med intresse lyssnat till herr Eriks skildring, rörde sig betänk-
ligt och rynkade ögonbrynen vid dessa hennes dotters ord.
"Hård?" sade hon. "Hade han inte förbjudit flickan att tänka på någon ung man? —"
”Jo, visserligen, men naturen — — —.”
"Naturen! — Natura mig hit och natura mig dit!" brusade fru Märta upp och
glömde salongstonen. "Gubben hade befallt; då var det äfven flickans skyldighet att
lyda. Gubben var henne i faders och moders ställe och du bör inte glömma, Malin, att
vår Herre har befallt; ’Du skall hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå
och du må länge lefva på jorden.’ — Gubben var en kärngubbe, om han lefde ännu så
skulle jag skicka till honom en tuuna mjöd. — Flickan var en pjåklåda och den der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
