Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
moder, i denna stand din bjessa med detta, en ärbar bruds hedeisteeken, den gröna myr-
tenbronan, som hon bär en gång oeh sedan aldrig mera.”
Under detta tal hade både moder oeh dotter, samt äfven de öfriga i rummet
varande qvinnorna blifvit allvarligt stämda; men då fru Signe derefter satte kronan på
brudens hufvud, spelade leendena åter på allas ansigten, utom på Hanna Ribbings.
Till henne sade nu friherrinnan:
”Kom hit med nålarna, Hanna. Du är Elsas bästa väninna och du måste derför
hafva äran att fästa kronan på brudens hufvud!”
Jungfru Hanna mera vacklade än gick fram till bruden oeh började med darrande
händer att fästa kronan vid håret.
Under det att hon höll på med detta, ropade en af de öfriga jungfrurna:
”1 Guds namn, jungfru Hanna! Jag tror, att ni fäller tårar i brudkronan ! Tårar
i brudkronan! — O, du himmelske fader!”
Det blef dystra hviskningar i rummet och jungfru Hanna giek bort från bruden
oeh kröp in i det mörkaste hörnet af rummet, der hon gaf fritt lopp åt sina tårar, under
det att Marta, som följt efter henne, sökte att intala henne tröst.
De olycksbådande hviskningarna fortforo, ända till dess att friherrinnan på ett
sätt, som inte tålde motsägelse bjöd tystnad.
Hon förebrådde emellertid sig sjelf, att hon varit så obetänksam, för att inte säga
grym och bedt jungfru Hanna att fästa kronan på brudens hufvud. Hon, friherrinnan,
visste mer än väl, hur det stod till med den stackars flickans hjerta, fastän hon inte
tänkt på det, då hon anlitade hennes hjelp. *
Nu var den stackars modern dyster oeh sade till sig sjelf:
*Ve! O, ve! Här blir olycka af! Och jag har bidragit dertill.”
Hanna Eibbing älskade Eutger Kruuse, men hennes föräldrar hade redan i vaggan
utsett henne till maka åt ett af sina vänners barn, Helge Stålkrona, hvilken hon deremot
inte älskade.
Elsa Lindenkrona lemnade sin plats och gick nu fram till Marta och Hanna,
samt omfamnade den senare sägande:
”Gråt inte, Hanna! Jag vet, att du inte älskar Helge Stålkrona och finner derför
din lott hård, att vara utsedd till hans maka. Men du skall se, att du skall lära dig
älska honom, ty han är en ädel man och tapper riddare såsom min Eutger är det. —
Gråt inte, min goda Hanna, du min bästa väninna. Sök att bekämpa din rörelse och tro
och hoppas, att allt skall blifva godt och gladt. — Inte vill du göra mig sorgsen på min
hedersdag? Men hur tror du, att jag skulle kunna njuta af min lycka, då jag ser dig
upplöst i tårar.”
”Jag skall försöka att vara glad,” stammade jungfru Hanna och torkade bort
tårarna från sina kinder. ”Jag skall försöka det, inte för min skull, utan för din skull,
Elsa, oeh för hans, hans, din Eutgers.”
”Tack!” svarade Elsa, oeh kysste sin väninna.
De öfriga brudtärnorna tyckte nu, att de skulle lifva upp stämningen litet oeh en af
dem sade gladt:
”Det är märkvärdigt, att de som hafva lyckan i sina händer, vanligen värderar
den minst. Du blir snart gitt, Hanna. Bland de tolf brudtärnorna, som i går afton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
