Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
Herr Helge var tyst en stund. Derefter sade han under det att tårarne trängde
honom i ögonen: _ , , -
”Gud har slagit mig med sin hämnande hand. Jag är en stor brottsling. Ma
Gud förlåta mig.” .
”Du yrar, min son,” svarade herr Erik tröstande. Vi skola varsamt fora dig
till staden och skaffa dig hjelp. Upphetsa inte din hjerna genom några dig ovärdiga
tankar. - Yi skola bringa dig hjelp.”
"Tänk ej derpå, vördade fader,” svarade herr Helge nu fullkomligt lugn. Min
tid är hardt nära och aldrig mer kommer jag lefvande inom hufvudstadens portar. Mm
rygg är afbruten och mitt bröst är krossadt. Jag känner att jag skall dö mom en
”0, min dyre, min älskade, min ende son!” klagade den gamle Stålkrona. ”Inte
skall du öfvergifva din fader och göra honom till en barnlös gubbe.”
’Ädle, vördade fader!” stammade den sjuke. ”Hör upp att beklaga dig och gråta,
ty, tro mig, jag är inte värd dina tårar.”
Den gamle såg förskräckt på sin af alla så högt aktade son.
”Och I ädle hertigar,” fortfor herr Helge, ”min konungs bröder, värdens befalla,
att alla tjenare aflägsna sig och att dörren stänges. Jag måste bikta min synd for att
söka hjelpa, hvad som ännu möjligen står till att hjelpa.”
På en vink allägsnade sig såväl tjenarne, som husets folk, så att endast de bada
konungasönerna, herr Erik Stålkrona och fru Elsa Kruuse, samt jungfru Hanna Ribbing
voro qvar kring den sjuke.
Den döende såg på gruppen.
Men han var inte nöjd, utan sade:
”Här måste vara flera vittnen. Kalla in min trogne väpnare och mm fars gamle
Lars, samt en af hertig Carls och en af hertig Magnus’ tjenare. Fastän det är foga
hugneligt, att för främmande personer och i synnerhet för underordnade nodgas blotta sm
själs uselhet och ondska, så måste det likväl ske så. Jag står ju i alla fall redan med
en fot i grafven.” _ , , .
Det skedde, som den döende önskade, och i alla dessa vittnens narvaro afgaf den
sjuke en frivillig bekännelse om, att han allena var den, som vant orsaken till herr
Rutger Kruuses fängslande på bröllopsdagen. Han hade såväl inför konungen, som infor
flera af hans majestäts råd och hofmän anklagat Kruuse för att hafva fört hädiskt tal
emot så väl konungen sjelf, som mot den af hans majestät utgifna ”röda boken”.
Stålkrona hade sig bekant — och det visste flera andra — att Kruuse inte var någon
egentlig vän af konungen och än mindre af liturgien, denna äckliga sammanjemkning af
den lutherska och den katolska läran, och på grund deraf hade det varit örontasslaren mycket
lätt att få sina dikter trodda. Han hade haft vakt med sig till Framnäs för att fängsla
herr Rutger och det var en förfinad grymhet af honom att icke göra det förr än efter vigseln.
Emellertid erkände nu herr Helge, att han aldrig hört herr Rutger yttra om ko-
nungen och hans regeringsåtgärder något som var värdt att lagligen beifras.
Herr Rutger skulle nu i dag förhöras och herr Helge hade varit på väg till staden
för att intyga, att vigseln skett, icke efter ”röda bokens” ritual, utan efter gamle erkebi-
skop Laurentii handbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
