Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
Adelsfruarna och jungfrurna klädde sig då i sina högtidskläder och påsatte sig
alla sina smycken, hvarefter hela samlingen skyndade upp i stora riddarsalen, hvarunder
flera tunnor krut blifvit lagda.
Slottspresten utdelade nattvarden till alla de församlade, hvarefter de sjöngo:
Jag flyr till dig, min Frälsare,
Som lät för arma syndare
Ditt blod på korset rinna.
I ditt tillbed]ansvärda-namn
Jag skyndar till en faders faran.
Att nåd ocb tillgift vinna.
Yid korsets fot jag faller ner
Ocb under ångerns tårar ber:
Låt blodet, som der flutit,
Försona, hvad jag brutit.
Sedan derefter en bön ånyo lästs och
Förgås må verlden med sin prakt,
Sin ära och sin lycka;
Dock skall från vansklighetens magt
De sina Herran rycka;
presten utdelat välsignelsen sjöngs:
Ty döden har sin udd ej qvar
För Jesu återlösta.
Jag lifvets dag — — —.
”Ryssarne! Ryssarne!” ropades hastigt. Sången tystnade och man hörde, huru
ryssarne stormade fram och klättrade uppför slottsmurarne. Fasa stod att läsa i allas
blickar. Mödrarna omfamnade sina barn och männen sina hustrur, under det att presten
välsignande höjde sina händer öfver massan, — Snart kunde man förnimma, att ryssarne
vore inne i borgen och stormade uppför trapporna.
"De äro här! De äro här!” ropades; men ingen rörde sig ur stället och helt
visst skulle den lifländska adeln blifvit fången och plågad af ryssarne, så framt icke en
af adelsjuukrarne i sista ögonblicket tändt tråden, som ledde ned till krutförrådet- Elden
löpte hastigt utefter tråden och just som ryssarne ryckte i dörren, antändes krutet, slottet
sprang i luften s$ch begrof under sina spillror allt lefvande i borgen.
Boussman framdrogs emellertid lefvande ur ruinerna. Han slapp dock plågas, ty
han dog straxt efter, sedan han blifvit framdragen; men czaren lät uppspika hans kropp
på en skampåle.
Ivan Walmore hade sökt döden, men icke funnit densamma. Han hade gått
oskadd genom alla striderna. Det var nu fem år, som han stått som soldat i ledet. Nu
hade han intet mera att göra, ty freden, eller åtminstone stillaståndet inträdde efter Wen-
dens eröfring.
Han skydde umgänge med menniskor och tålde inte sig sjelf. Sin fader hade
han inte besökt, han visste icke en gång om han leide.
Regimentet drog sig nu bort från Wenden och förlädes i närheten af Reval.
Derifrån rymde han och begaf sig tillbaka till Kurland för att fortsätta sina
spaningar efter Feodora. Men hans spår blefvo upptäckta och han återfördes till regi-
mentet, der han fick aftjena ett svårt straff för sitt rymningsförsök.
En tid derefter, då Ivan gick ensam, enligt sin vana utanför Reval, fick han se
sin öfverstelöjtnant komma åkande.
Han stannade, medan vagnen passerade förbi platsen, der han stod och gjorde
honnör för öfverstelöjtnanten, hvilken emellertid icke var ensam i vagnen, utan åkte till-
sammans med en qvinna af ovanlig fägring och i första påseendet återkallade hon för
Ivan Feodoras bild. Ja, han var säker på att det var hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
