Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
mitt tålamod. Du skall från denna dag i stället få höramig befalla! Jag ämnar stifta
lagar i mitt hus och sedan hålla dem vid magt. Hittillshar du sökt efter hemligheter,
du har öppnat mina bref, snokat i mina papper och läst hvarenda rad, som varit skrifven
på dem. Det der skall inte mera ske! Mitt folk, som förut lydt dig allena, skall hädan-
efter lyda mig och är det någon af tjenarne, som nekar mig lydnad, så kommer han att
köras på porten. Jag är trött på att omgifvas af spioner. Må detta vara sagdt en gång
for alla! Inte en bokstaf tager jag åter! — Och om jag inte blir åtlydd, om du fort-
farande låter folk spionera på mig, så är det jag, som lemnar mitt hus. Kanhända du
då en dag, när din förvillelse lagt sig, skall söka din makes famn, men antingen icke
finna honom alls eller oek finna honom sluten för dig! - Du har hört mitt sista ord
— Farväl!”
Han gick med fasta steg mot palatset.
”Gustaf! Gustaf! Öfvergif mig inte! Jag dignar af smärta!” ropade fru Ingrid
och gjorde ansats-att falla i svimning.
Herr Gustaf lyssnade inte till henne, utan fortsattesin väg; men Jöns, som stått
på afstånd och hört på samtalet, skyndade fram och togfru Ingrid i sina armar, samt
sökte få henne till en af trädgårdsbänkarne.
”Herre Gud, jag tror hon svimmar!” klagade Jöns.
”Han kunde låta mig dö!” utropade fru Ingrid i vrede, då herr Gustaf försvun-
nit i palatsets portal. Och" vid detta utrop stötte hon häftigt till Jöns, samt befriade sig
från honom.
”Det var då besynnerligt!” sade Jöns för sig sjelf. ”Jag trodde nästan, att hon
var i själatåget. Men örfilar kan hon ge det känner jag för visso.”
Hon gick in i slottet för att taga reda på sin man och — återföra honom till
förnuft, som han sade för sig sjelf.
I ett af gemaken mötte hon sin dotter och Per Banér.
Se der är du, moder!” utropade jungfru Elisa. ”Jag har så mycket sökt dig.
Jag har en nyhet att berätta.”
”Hvad då?”
”Jo, en söt och snäll flicka kom för en stund sedan och sökte efter min far.”
”Såg du henne, mitt barn?” frågade fru Ingrid ifrigt.
”Ja, mor! Åh, hvad hon var täck.”
”Det kan jag tänka mig.”
”Hon sade sig hafva genomgått svåra lidanden och berättade detta för mig på
ett högst rörande sätt och med innerligt behag, den söta flickan. — Låt bli mig, Per!”
utropade hon och snäste komiskt till Banér, hvilken ryckte henne i klädningen för att tå
henne att vara tyst. - ”Stackars barn,” fortsatte jungfru Elisa, ”hon hade ingen kun-
skap om sina slägtmgar. - Hon sade, att min far var det enda stöd som hon haft, sedan
hon var barn. - Jag sprang så fort jag fått höra detta för att uppsöka er, min mor; ty
m skall nog hjelpa den fader- och moderlösa, såsom min ömme far har gjort.”
”Hvar är flickan?”
’Det sägs, att onkel Lindenkrona tagit henne med sig hem; fastän jag inte kan
fatta, när detta skett. Det måste hafva skett mycket hastigt. Men, min goda mor, bed
onkel, att hon får vara här hos mig, jag kände en sådan liflig sympati för henne,”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
