Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
guldtrådar. Jag hade granna dockor och mycket leksaker och min bädd var svällande
och mjuk. Jag låg i en gyllne liten säng och stora spetsar voro bredda öfver mig. Jag
och mina två systrar lekte och rasade, samt blefvo omhuldade på allt sätt. Ibland blefvo
vi uppförda i ett stort hus med torn på och införda i praktfulla gemak. Der mottog oss
en vacker riddersman, på hvilkens knä vi flngo sitta och leka med hans långa skägg oeh
den tjocka kedja, som hängde kring hans hals och ned öfver hans bröst. Ibland tog han
en luta från väggen oeh sjöng för oss. Och vi sjöngo efter, så godt vi kunde. — Men
en dag kom en ful karl in till oss. — Han talade stränga ord till den, som skötte oss.
Hon grät oeh bad. Men han stampade i golfvet oeh röt åt henne. — Hon skyndade då
fram till oss, som gråtande och rädda krupit in i ett hörn och stälde sig framför oss.
Men den fule karlen gick till dörren och kallade in två andre män. De kastade undan
vår ömma vårdarinna och togo oss med sig. — Yi fördes ombord på ett fartyg och snart
gungade vi våldsamt och blefvo sjuka. När det sedan blef lugnt, blefvo vi uppförda från
fartyget och lemnade till menniskor, som vi icke förstodo när de talade till oss. Några
dagar voro vi der; men snart blefvo vi skiljda åt. Jag kom till Ottavio och sedan har
jag aldrig haft någon fast bostad, sedan har jag aldrig haft någon glädje, utom då jag
fått sjunga i min ensamhet i skogen.”
”Vet du inte, hvad det blifvit af dina syskon?” frågade drottningen.
"Nej, nådig fru!” svarade flickan.
”Hvad heter du?”
”Man säger att jag heter Cordula; men som barn kallade man mig vid ett annat
namn, som jag nu inte mins.”
Drottningen blef tankfull och allt blef tyst på en stund. Derefter sade hon:
”Stackars flicka! Yill du sjunga ännu en sång för mig?”
”Ja, goda fru, jag vill sjunga för eder, hur mycket ni önskar. Ni ser så god ut
oeh talar så vänligt till mig.”
”Du är inte van vid deltagande?”
”Nej, hvem frågar efter mig. Jag sjunger och samlar skatter, som Ottavio sedan
tager från mig.”
Drottningen suckade djupt och Cordula knäppte på sin luta och sjöng:
Uti bergets salar kalla £ Ungdom och jungfrulig fägring,
Trollet henne lockat har Lefnadsfröjd och hjertats fröjd,
Bittra hennes tårar falla, Allt är uti berget hägring
Då hon mins hvad förr hon var. Tvingar längtan till sin höjd.
Ifrån lunden rika, gröna,
Fördes hon af trollets sång,
Sång om skatter, evigt sköna,
In igenom klippan trång. *
Bergets skatter icke njuta
Mägtar rosigt men’ekobam,
Tyst hon längtar att få sluta
Och fly bort ur trollets garn.
”Mitt barn,” sade drottningen, sedan den sista tonen förklingat. ’Det förekommer
mig, som om den visan vore diktad om dig sjelf.”
”Ja, goda fru, jag sjunger den om mig sjelf.”
”Har du sjelf diktat den?” frågade drottningen förvånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>