Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Alla, som utan Guds fortørnelse kunna skonas, måge frigifvas.”
Nu öppnades dörrarne och drottningen förkunnade de inträdande rådsfruarna, att
konungen nu benådat deras män. Bådsfruarna föllo då på sina knän och tackade i varma
ord konungen för denna nåd.
Konungen höjde välsignande sina händer mot dem, hvarefter de med lugnade och
tacksamma hjertan lemnade det kongliga sjukrummet.
Presten talade länge skriftens ord till den döende, hvilken slutligen sjelf öppnade
sin mun och klart och tydligt ur minnet uppläste utan att stappla på ett ord fjerde bot-
psalmen (kon. Davids 51:sta psalm) samt psalmen n:r 31 ur psalfaren, som talar om
hoppets kraft i nöd. Derefter läste han äfven korrekt ur minnet Manasses syndabekän-
nelse och den niceisba trosbekännelsen, hvarefter han uttalade följande latinska ord: ”Hæc
est mea catholica pides, in qua sum natus et educatus, in qua tandem in domino mori
eupio.” (Detta är min allmänna trosbekännelse, i hvilken jag är född och uppfödd,
och i hvilken jag omsider önskar i Herranom dö).
Från den stunden aflägsnade konungen sina tankar helt och hållet från jordiska
strider och lyssnade uppmärksamt till de bibliska trösteorden, som tillhviskades honom.
Hans gemål satt ständigt vid hans bädd under de återstående timmarne af hans
lif, samt bad till Gud för sin sjuke gemål, hvilken allt mer och mer mattades af samt
led af oerhörda plågor.
Slutligen den 17 November straxt före klockan 3 på eftermiddagen höjde konungen
sin stämma, sedan han flera timmar legat alldeles stum och utropade:
”Scio, quod redemptor meus vivit!” (Jag vet, att min förlossare lefverl)
Dessa voro hans sista ord.
■Några sekunder derefter hade hans skuldbelastade, men, som man hoppas, förlåtna
ande lemnat sitt jordiska omhölje.
Sorgen vid konung Johans dödsbädd var mycket ringa. Knappast har någon
annan regerande konung aflidit och lemnat så liten saknad efter sig. Det föreföll, som
om en tyngd fallit från omgifningens hjertan, då konung Johans ögon voro tillslutna
för alltid.
Så snart drottningen fick erfara, att hennes gemål var död, steg hon upp från
sin plats vid hans hufvudgärd samt befalde, att en prest och uppvaktning fortfarande
skulle förblifva i likrummet och att ingen, hvem det vara må skulle ega rättighet att yppa
konungens död, icke ens för slottets tjenare.
”Eders majestät,” vågade riksrådet Posse invända, ”hertig Carl måste underrättas
om sin höge broders död.”
”Det får ej ske ännu!” befalde drottningen med bestämdhet.
”Hans furstlige nåde hertigen har blifvit underrättad om högtsalig konung Johans
hopplösa tillstånd och befinner sig nu i Södertelje för att fort kunna komma till hufvud-
staden i händelse konungen skulle dö. Som detta nu inträffat, torde hans furstlige nåde
svårligen vredgas, om han ej erhåller skyndsamt bud om sin broders frånfälle,” förklarade
riksrådet Clas Bielke frimodigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
