Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Nu slutade klockringningen oeh det blef ett virrvarr för Markus’ blickar. Lysande
fester och dolda försåt aflöste hvarandra, strömmar af blod flöto, larm och oväsen hördes,
torterade menniskors skri, blandade sig med bödelsdrängars svordomar, galgar och stup-
stockar syntes här och der skymta fram och slutligen ett förfärligt uppträde mellan tre
bröder. En ljuslockig ängel syntes vilja stifta fred; men en mörk gestalt inblåste tvedrägt
bland de stridande. Jakob Bagges triumftåg och Nils Stures skymfliga tåg passerade förbi
den’ gamles ögon, sturemordens ohyggligheter, Göran Perssons afrättning, konung Eriks
fall, allt detta syntes uti ett brokigt, för att ej säga blodigt virrvarr.
Följde så hertig Johans hyllande af Sverige, jesuiternas framfart i kyrkor och
skolor, fångna herrar, ett olyckligt folk, brödratvist, konung Johans död och sist hans bi-
sättning, hvilken skett dagen före denna natt.
Nu minskades ljuset i tornet och liksom genom ett töcken såg den gamle torn-
väktaren två väl rustade riddersmän möta hvarandra med dragna svärd. Den ene var
svensk och den andre polsk, deras klingor korsades under raseri, ingen syntes vilja vika,
raseriet tilltog och sjelfva naturen rasade, ty ett väldigt tordönsmoln betäckte himlen och
klöfs oupphörligt af bländande blixtar. Efter en lång oeh häftig strid syntes de båda
riddersmännen något lugna sig. Men kort derpå störtade de åter tillsammans med för-
nyadt raseri. Då öppnade sig det svarta molnet och nedsände en bländande eldstrimma
till bröstet på polacken, hvilken segnade till jorden. Nu blef det stillhet. Denjidders-
man, som genom himlens bistånd segrat, stack sin bloddrypande klinga i skidan, åskmolnet
drog bort och mellan ljusa skyar blickade solen fram, — nej, det var ej solen, det var
ett ljuslockigt ynglingaansigte, hvilket strålade med solens ljus och spred värme öfver
landskapet. —
Hastigt försvann alltsammans. Tornet blef mörkt och återtog sitt vanliga ut-
seende. Tornväktaren steg upp från sin stol, gnuggade sig i ögonen och ruskade på sig.
"Hvad har jag sett? Hvar har jag varit?” pustade han. ”1 forntid och
framtid — — — ”
”Forntid och framtid!” svarade eko doft från klockorna.
"Tack, tomte, för svaret 1” utropade Markus. ”Må jag dock slippa att upplefva
riddarnes strid af olyckor i mitt fädernesland har jag sett nog — — — ’
”Nog!” svarade echo åter.
”Ja, nog, tomte. Hellre än att se mitt stackars fädernesland sönderslitas och
blöda må jag dö!”
”Dö!” svarade eko åter.
Morgonen derpå, sjelfva nyårsdagen voro klockorna i Sanct Nikolai kyrka stumma.
Den gamle har försofvit sig, sade man och borgmästaren förständigade presterskapet, att
straffa den försumlige och se till att ringningen skedde i laga ordning.
Folk sändes derför upp i tornet för att väcka Markus och befordra honom till
allvarlig näpst. Men man behöfde ej straffa den gamle trotjenare. Han stod redan fram-
för en högre domstol, hans önskan hade blifvit uppfyld, då han önskat att hellre få dö än
att behöfva se sitt fädernesland sudlas i blod. Han låg stel och kall under sina kära
klockor. Döden måtte hafva träffat“ honom, just då han ämnat ringa till nyårsotlan, ty
tåget frän klockorna höll han i sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
