Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
Prinsen lemnade klostret.
Då han var borta, skramlade pater Wenceslaus med de tjugu dukaterna:
”Glöm ej smycket åt Augusta!” sade han. ”Ha, ha, ha! Bättre kunna dessa
penningar användas!” —
Den snikne munken stoppade guldmynten på sig. Den stackars Augusta fiek aldrig
sitt smycke. Hon behöfde det ej heiler, ty då hon fick veta, att hennes älskade var borta,
föll hon i en dvala, hvarur hon aldrig vaknade. —
Vi vilja nu som hastigast begifva oss i förväg till Moskwa och träda in i en sal
i Kremlin, hvarest senatssekreteraren Wlasjefi har företräde för czar Boris Godunow.
”Du skickar min ordres till Nowgorod och Twer, befalde czaren, att när prinsen
kommer på min och min Feodors förnyade inbjudning, guvernörerna emottaga honom med
de hedersbetygelser, som anstå hans börd och rysk gästfrihet. Vi vilja sedan, då han
nalkas Moskwa, sända bojarer af de äldsta husen, att helsa honom i vårt namn, öfver-
lemna åt honom gästvänskapsskänker, samt införa honom i vår kejserliga hufvudstad och
vårt eget palats.”
”Ers majestäts befallning skall blifva åtlydd,” försäkrade senatssekreteraren. ”Men,”
tillade han, ”vågar jag i ödmjukaste underdånighet betyga min förundran öfver icke blott
den storfurstliga nåd, som sänker sina blickar ned till en fördrifven prins, utan äfven
öfver den furstliga ståt, hvarmed en irrande yngling emottages?”
”Detta,” svarade alla ryssars envåldsherskare, ”är en följd först och främst af mitt
medlidande med och mitt deltagande för olyckan, helst när den träffar dem, som äro äm-
nade till höghet och lycka. En faderlös och hemlös prins med nöden till arfrike och sorgen
till tron är en ömkansvärd syn i visa furstars ögon, som deri se för sig bilden af de
menskliga tingens trolöshet.”
”Ädelt och stort tänkt, såsom det höfves ett jordiskt majestät!” sade Wlasjefi
djupt bugande.
”Smickra mig inte,” utbrast czaren. ”Ädelt och stort? Förundrar du dig der-
öfver? Hvar skall man tänka så, om ej på tronen? Och hade jag uppstigit dit, om jag
ej tänkt och handlat så? Och tänkte jag ej så, hvem skulle erinra mig derom, om inte du
och I öfriga, som ären satta till mina trogna tjenare och förtrogna rådgifvare? Jag vill
dessutom visa verlden, att man tänker och handlar så på den ryska tronen, och komma
vestern att rodna för östern. Det är tid, att Ryssland öppnar sina blickar och armar för
den civiliserade verlden och inbjuder den, för att en gång — beherska den. Europa
känner oss hittills blott af vår råhet och rofgirighet och vi det af dess förakt och hat.
Jag har en blick in i vår framtid och vill börja en ny æra i Rysslands tideräkning.”
”Vist och förutseende!” sade senatssekreteraren bugande sig i stoftet,
”Vist och förutseende?” upprepade czaren frågande. ”Sträcker sig din vishet och
ditt förutseende då inte längre?”
Wlasjefi bugade sig brydd.
”Nå, senatens kanslär, det vill säga: Hand och hufvud? Det är då väl, att huf-
vudet sitter här!” fortsatte czaren och pekade på sin panna. ”Slå upp dina små grå stats-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
