Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5Ϋ01
Henrik Huggut uppförde på slottet toli gamla tiggare, hvilka skulle föreställa de tolf
apostlarne, Judas Iskariot med rödt skägg och en penningpung om halsen, der Malaspina
kröp på knä från altaret fram till dem oeh kysste deras fötter, hvarpå konungen och
drottningen tvättade dem. Detta skulle vara en åminnelse af frälsaren, som tvättade sina
lärjungars fötter. Långfredagen begrofs ett träbeläte, som skulle föreställa frälsarens
lekamen och om natten till påskdagen samlades alla hejdukarne på borggården, hvarefter
i morgongryningen alla slottets kanoner aflossades, hejdukarne afsköto den ena salfvan
efter den andra ur sina bössor och deremellan smattrade trumpeter och dånade pukor
medan de katolska presterna upptogo träbelätet ur grafveu och borttogo från altaret den
eld, som brunnit der för att afbilda skärselden.
Med förskräckelse vaknade Stockholms borgare på morgonen och när de flngo
veta, hvad detta oväsen hade att betyda, tyckte mången, att sådant gäekeri med de heliga
tingen vanhedrade Sveriges konung. Det väckte uppenbart åtlöje, menade man oeh i den
anden predikade i högmessan Schepperus. Han tackade Gud att de papistiskas villfarelser
voro kända af alla, till och med af barnen på gatorna, beklagade konungen och drott-
ningen, att de voro så förförda och uppmanade slutligen att icke gifva någon allmosa åt
de tiggare, hvilka aktat timlig nytta mer än sin evangeliska tro oeh låtit brnba sig till
den afgudiska fottvagningen. Dessa tiggare hade äfven till följe af denna predikan så
när hungrat ihjäl.
På Schepperi predikan svarade jesuiten Justus annandagen i slottskyrkan och så
var åter striden från prediksstolarne i full gång. Till slut skref den förtörnade konungen
till erkebiskop Abraham och befalde honom att tillhålla Stockholmspresterna att upphöra
med sådan olåt och icke ytterligare uppegga åhörarnes hat mot konungen. Erkebiskopen
gjorde det, och så upphörde detta. Det var i början af April månad och samma månad
ingick den nya abedissan i Wadstena.
Kristi^ himmelsfärsdag, den 9 Maj, födde drottningen en dotter, till hvars dop
bland andra äfven en ny legat från påfven anlände. Man berättade för hertigen, att
denna legat hade uppdrag från påfven att lösa konungen från hans kröningsed. Allt måste
uppvacka missnöje hos alla. Men ännu en omständighet inträfiade, hvilken verkade i
samma rigtning.
Redan från Upsala hade Sigismund skrifvit till Polen efter mer krigsfolk och när
han åter- kom till Stockholm skickades en riddersman vid namn Hans Weyer att öfver-
föra detta folk till Sverige. Här sväfvade man i okunnighet om konungens planer; men
rådet fick ryktesvis från Danzig veta, att örlogsskepp utrustades för att konungen måtte
kunna trotsa hertigen oeh rådet, om de ville förmå honom att dröja i Sverige. Man såg
ock, att konungen icke ville afgöra några regeringsärenden och att han ökade sin dagliga
va t med hundra hejdukar. Oväsendet på Stockholms gator var fortfarande så stort, att
mgen der gick säker nattetid och ständigt upptogos sårade och döde om morgnarne från
gator och gränder, Erkebiskopen jemte Nils Bothniensis och Erik Schepperus ansågo
sig bora ofientligen vända sig till riksens råd med anhållan om bjelp och skydd för de
lutherska presterna, men de erhöllo det svaret, att herrar riksens råd voro sjelfva icke
sakra till sma lif, utan tillstyrkte, att den, som fruktade för öfvervåld, måtte någon tid
draga sig undan, tills konungen var bortrest, *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
