Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
stormen, fört kyrkan fram igenom tidehvarfven. Den anden lefver än,"han kämpar och
han lider, men han segrar dock.”
”Ja, det har, doktor Martin Luther visat,” svarade Banér allvarligt.1
”Luther, den kättaren! Nej, den heliga fadern i Rom, visar det!” utro-
pade legaten.
”Nej, ers högvördighet,” svarade Banér, ’åtminstone" inte nu mera uti Sveri-
ges land.”
”Sverige,” svarade Malaspina föraktfullt. ”Verldens välde tillhör Rom och Sverige
måste böja sig såsom alla andra land.”
”Jag tror, att ni skulle vilja se det svenska hjerteblodet rinna?” sade Banér
med afsky.
”Skulle vilja? Hat Jag ser det redan. Skummar inte blodet der på fältet uti
röda strömmar. Svensk förgör svensk! Så slukar kätteriet sina barn och drager domens
åskor öfver verlden.”
”Vid Gud! Det skall ej ske!” utropade Banér, som först vid dessa ord af den
påflige legaten kom att tänka på, att det var inbördeskrig, som rasade.
Det skall ej ske? säger ni. Det sker redan! Nu är ni vår och måste följa oss,
herr riksråd. Sjelf är ni med om denna sköna seger! Då svärdet dödar, är det ni, som
dödar och Sverige styckas genom er. Ni är vägvisaren för de polska skaror, som trampa
i det svenska hjerteblodet. Då Luthers anhang med gisselslag piskas ut ur dessa landa-
mären, så är det just ni och tusenfgånger ni, som svänger blodiga gissel öfver landet!”
Banér bleknade öfver detta tal och utan att bevärdiga legaten med ett svar skyn-
dade han från vallen och kastade sig på sin springare, samt var blott några minuter der-
efter vid sin konungs sida, der han kastade sig på knä och anropade hans majestät, att
låta nåd gå för rätt och befalla stridens upphörande. I denna bon förenade sig flera af
de svenska herrarne och riksrådet Göran Posse bad konungen besinna, att på ömse sidor
var det hans undersåtar, som blödde. — Konungen lyssnade till dessa ord och befalde,
att striden genast skulle upphöra och att hertigen skulle underrättas om, att konungen
ej ville utgjuta svenskt blod och derför af nåd beviljade den omringade hertigen att
fritt aftåga.
Hertigen blef djupt gripen af denna konungsliga nåd och förklarade inför sina
krigsöfverstar ”att han med hustru och barn ville gå ur riket, så kunde sedan de andra
lätt försona sig med konungen.” — Detta beslut ändrade dock hertigen på sina öfverstars
enträgna böner och stannade i Sverige och underhandlingar mellan konungen och hertigen
började. Hertigen skref till konungen och förebrådde honom hans gensträfvighet, samt
bad hans majestät besinna, ”att det ej var en strid om äpplen och päron,” samt önskade,
att underhandlingarne skulle bedrifvas genom svenske män, hvartill konungen biföll, men
anmärkte dervid, ”att han aldrig förmodat af någon i sitt rike den förmätenheten att vilja
spela med honom om hans krona.” — Underhandlingarne öppnades, men kommo ej till
något resultat, emedan en af konungens ombud om hertigen sade, ”att hans gerningar inte
svarade mot hans ord, att han satte fagert sben på avog sböld och gröfsta uppror och
att han var den första, som i konungens närvaro låtit kalla sig riksföreståndare.” —
Öfver sådant tal blef hertigen vred och sade, ”att ingen ärlig man skulle bevisa, att han
i ord och gerning icke var sig lik. Men han kunde inte trygga sig vid bläck och papper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
