- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
644

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

644
rum Här stod en förnäm polack, som varit fången i Sverige och under sin fångenskap
rönt god behandling. Han ville nu stiga fram och helsa på fångarne; men tillbakavisades
De ofverlemnades derefter till marskalken Wiesiolofsky, en helt ung -man, men som talade
god tyska. Denne behandlade dem mycket strängt, icke så att något brast i deras dag-
liga kost, men så att ieke den minsta frihet tilläts dem, ej ens att sjelfva råda öfver sina
penningar. Endast undantagsvis fick någon besöka dem. Ombytet kändes så mycket
hårdare, som det var så fullkomligt motsatt den uppmärksamhet, hvilken förut blifvit dem
visad. Herr Jakob erbjöds snart att blifva utvexlad och herr Carl tillstyrkte honom att
begagna sig af anbudet; men han föredrog att dela allt med;sin medfånge, eftersom de
för samma sak fallit i fiendehand.
. ,Et? åag> me<*an de änrm befunno sig i Wilna, lät Sigismund upphemta Gyllenhjelm
till sig i sinkammare. Konungen hade förut uppsatt frågorna skriftligen och när han nu
satt vid bordet, höll han papperet i handen och frågade derur. ’Berömmer sig ock her-
tigen öfver infallet i Lifland, att det är gjordt mig till gagn och godo, såsom han säger
om allt, hvad han gör; hvad säger du dertill?’ _ Gyllenhjelm svarade utförligt om
anledningen till det läfländska tåget, att om krig nödvändigt skulle vara, vore det bättre
att föra det inom deras gränser, hvilka föranledt det och slutade med dessa ord· ’Men
att hans furstlige nåde skulle på något sätt sökt eders kongliga majestäts argesta, dertill
ar han oskyldig; ty mina öron hafva, då han varit allena med sin gemål och sina tjenare
i sm kammare, der han inte behöft skrymta, hört honom förbanna alla dem, som kommit
detta missförstånd åstad mellan ers majestät och honom.” — ’Han har väl så ofta gifvit
sig den onde i våld!* svarade konungen. ’Gud gifve den onde inte en gång får honom.’
- Han gjorde derefter ytterligare några frågor, om hertigen förlorade mycket folk vid
Riga, om hertigens beskickningar till ryske storfursten och till kejsaren o. s. v hvarpå
herr Carl fick afträda, sedan han, ehuru förgäfves, bedt om ett bättre fängelse. Han fick
gå in i konungens stall och bese hans hästar, medan de la Gardie uppfördes och under-
gick ett liknande förhör.
Deras fängelse förbittrades mycket genom Wiesiolofsky, som genom osannfärdiga
berättelser sökte kufva deras mod. Så lät han dem en dag veta, att hertigen med gemål
och barn omkommit i ett skeppsbrott vid öfverresan från Finland till Sverige och det blef
deras stora sorg hela vintern. En solglimt var det, när konungens syster, prinsessan
Anna, som nu var i Polen, sände dem linnekläder, hvaraf de voro i största behof. När
det började lida mot våren, begaf sig konungen i Mars månad till Warschau och tog
fångarne med sig. Likaså när han längre fram på sommaren företog sin vanliga färd till
den undergörande Mariabilden i Czenstokowa; men han lemnade dem i det gamla slottet
Eawa, som då begagnades till statsfängelse. Här fingo de sitta en tid bortåt och Wiesio-
lofsky blef fortfarande deras fångvaktare och fortfor att oroa dem med osanna berättelser
En gång vid middagsbordet sade herr Carl rent ut til! honom, att det inte fans ett sannt
ord i hvad han sade. - Wiesiolofsky utropade då: ”Hvad! Menen I, att jag ljuger 1
Konungen har sjelf sagt mig, hvad jag berättat!’ - ’Konungen kan väl ock till följe af
osannfärdiga uppgifter säga det, som inte är sannt!’ yttrade Gyllenhjelm. — Då sprang
Wiesiolofsky utom sig af vrede och ropade på tyska: "Skall då min konung hafva ljugit?’
— Och med dragen sabel stod han färdig att rusa mot Gyllenhjelm, då denne hastigt
ryckte upp knifven med högra och fattade saltkaret med venstra handen, samt hotade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0656.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free