- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
664

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6β4
Johan kommo först in oeh derefter konungen. Han tog af.sig hatten och sökte förgäfves
tala till ständerna. Men han kunde inte. Slutligen stapplade han med mycken möda fram
dessa ord: ”För hvad orSaks skull I ären hit kallade, är skriftligen afiattadt och skall
upplasas; Gud bättre, jag kan inte tala och utsäga; förmådde jag tala, skulle jag väl ut-
säga; men nu kan jag inte tala. Förstän I gode män? Gud har strafiat mig!" utropade
han tre gånger och slog sig för sitt bröst, Tårarne trängde honom i ögonen oeh han gick
ut, stödd på de båda hertigarne. Derefter upplästes riksdagsförhandlingarne. Ständerna
fogade sig i det mesta efter konungens önskan oeh de tackades och hemförlofvades af
Gustaf Adolf, som på denna riksdag för första gången talade till dem. Riksråden och bi-
skoparne tillsades att blifva qvar hos konungen öfver julhelgen. Så ingick året 1611 och
den 4 April detta år utfärdades den danska krigsförklaringen, som sändes med en härold
till Sverige. Konungen mottog i Örebro den danske härolden och skickade sitt fejdebref
till svar på det danska. — Emellertid anade han nu allt tydligare sin snart förestående
bortgång och trodde sig i en komet, som det året visade sig, se sin död förutspådd; men
intet brast, i hvad på honom berodde för att med kraft möta fienden och hans unge för-
hoppningsfulle son stod troget vid hans sida, såsom vi förut veta, Vi veta äfven att det
danska kriget slutades med seger för Sverige, samt att konungen var vid Ryssby ända
till krigets slut.
Krigarlifvet hade emellertid sent omsider blifvit den gamle monarken allt för an-
strängande och uttömt hans krafter. Detta ville han visserligen, ej alls vidkännas ty, fastän
han kände sig sjuk, skref han likväl till sin gemål, att han var vid god helsa. Det är ej att
antaga, att den sanningsälskande konungen skref detta för att bedraga sin gemål om sitt verk-
liga tillstånd; utan helt visst underskattade konungen sin sjuklighet; han hade aldrig varit
van vid något pjunk och han ansåg troligen, att hans opasslighet skulle vara öfvergående.
— Men härutinnan bedrog han både sig sjelf och sin drottning. — Vi veta, att konungen
ej hade nog kraft att företaga resan från’ Ryssby och till Nyköping landsvägen, utan att
han steg i en farkost och lät sig i densamma föras norrut, för att, såsom han sjelf sade,
ej allt för mycket trötta sig.
Det var ett vackert fartyg, på hvilket Carl IX gjorde denna resa, som skulle
blifva hans sista. Den stolta resningen, i hvars topp den blågula flaggan svajade, uppbar
väldiga segel, hvilka uppfångade den minsta vindflägt oeh förde framåt fartyget, hvilket
låg på vattnet som en svan med utspända vingar. Fartyget hade en rymlig kajuta och
der inrättade den gamle konungen sig så beqvämt som möjligt, samt. kände sig ganska
kry under de första dagarne af seglatsen. Han var derför sjelf vid godt lynne oeh skepps-
besättningen prisade försynen, som vändt konungens opasslighet till ett bättre. — Men
såväl konungen som hans följeslagare läto bedraga sig af skenet. — Om man blickar in
i en spiselhärd, hvarest nyss flammat en stockeld med väldiga lågor, som slickat eld-
stadens inre och iitsändt massor af rök genom skorstenen, samt slutligen hunnit ned till
en rykande glödhög, skall man finna, att, innan glöden svartnat, den ena lilla lågan efter
den andra hoppar upp ur glöden och flämtar några ögonblick för att straxt derefter slockna
af brist på näring. Så är det äfven ofta med menniskolifvet. När krafterna domna af
och lederna börja att stelna af dödens kyla, upplifvas ofta sinnet och gifver ett bedrägligt
sken af lif, men förqväfves derefter straxt och mörkret blifver desto dystrare, då den
klara gnistan nyss förut bringat ljus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free