Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
fä begrafva sina doda. Han erhöll det svar, att hade Gud unnat svenskarne lyckan att
slä dem ihjäl, sä kunde de väl ock draga försorg om begrafningen. Men, tillade hon
de danske kommo oss denna gängen så oförvarandes uppä; vilja de komma igen till
middagen, sä skola vi hafva en bättre måltid i ordning åt dem.”
Sådan är Cecilia Krakous berättelse, hvilken blifvit anförd säsom bjertmålande den
tidens lynne. —
Den danska fejden fortsattes till på nyåret 1613, dä fred slutligen slöts i Knäred
visserligen på härda vilkor för Sverige; men dock med ära. Konungen och hans folk hade
gjort under af tapperhet och helt visst skulle freden hafva kunnat blifva mindre hård om
dess afslutande uppskjutits nägon tid; men Gustaf Adolf såg, huru utsuget landet var och
han föredrog en relativt hård fred framför ett fortsatt krig, isynnerhet som han mäste tänka
pä att mera odeladt vända sina tankar och omsorger pä dem af hans män, som kämpade
i Kyssland.
KAP. 3.
Ebba Brahes förmälning’. Margreta CabeJjou.
När det danska kriget var slut, skyndade konungen att egna sina omsorger ät
landets inre väl, hvarefter han begaf sig öfver till Ryssland för att törena sig med Jakob
Pontus de la Gardie, hvilken der på ett ärorikt sätt ledde krigsoperationerna.
Det berättas, att konungens moder med glädje sett sin son afsegla, emedan det
var att vänta, att en läng skilsmessa mellan honom och Ebba Brahe nu förestod. — Den
fagra Ebba deremot grät bittra tårar och fick äfven i ro utgjuta dem på Strömsholm, der
hennes älskades moder ej kunde hindra henne derifrån och der enkedrottningen Katharina
Stenbock med moderligt deltagande egnade henne sin vänskap och sitt skydd.
Sedan Gustaf Adolf pä riksdagen i Örebro i Jannari 1614 erhällit ständernas löfte
om bjelp till fortsättandet af det ryska kriget, satte han sitt beslut i verkställighet att
sjelf begifva sig öfver till krigsskådeplatsen. Sedan han törgäfves sökt komma öfver Qvarken,
begaf han sig norra vägen omkring Bottniska viken och träffade derunder i Hernösand sin
broder Carl Filip. KonuDgen fortsatte sin resa till Tavastehus, der Evert Horn mötte honom
och derifrån till Åbo, der han dröjde fem veckor och hvarest han öfverhopades med klago-
mål från den flaska allmogen öfver olaga utlagor.
Från Åbo reste konungen till Narva och blef der uppehållen en längre tid under
väntan pä det från Sverige ankommande krigsfolket, hvilket blifvit mycket fördröjdt och
hvilket dröjsmål på det högsta retade konungen. Uppmanad från enkedrottningen och
rådet att ej sätta sin egen person i fara skref han hem, att han ej kunde företaga något tåg,
då soldaterna dröjde på detta sätt. Så var verkligen förhållandet. Konungen var urständ-
satt att göra en rörelse mot Ryssland; men hans närvaro i Narva gjorde dock så mycket
godt, att fredsunderhandlingarne pådrefvos med fart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
