Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SERENADEN. IN
kvartett sjunga, men sedan ville Kåhlfelt, en lång real-
lyceist, sjunga solo »Ich weiss nicht was soll es be-
deuten», med ackompagnemang af violin, och därtill
behöfde man nu Svante och hans fiol.
Denne var i sjunde himmelen. Att vara med om
en serenad, se det var något, det! Endast med stor
möda kunde han tvinga sig till tystnad inför bolaget,
och hans hjärta svällde af stolthet, då han oförtrutet
öfvade sig på ackompagnemanget, som snart gick ganska
bra, utom förspelet.
Ändtligen mörknade den ödesdigra kvällen. Svante
var långt på förhand bjuden till Kåhlfelt och hade med
många förmaningar fått lof att medtaga portnyckeln.
Klockan tio stodo de fem sångarna med klappande
hjärtan vid porten till den gård, där Emilie bodde;
Svante bar sin älskade fiol i en svart Slittingspac
under armen.
Porten var stängd.
— Det gissade jäg, — sade Kåhlfelt. — De äro
rädda att tjufvar och hundar skola praktisera sig in i
korfmakeriet.
— Korfmakeriet?
— Hennes pappa är ju korfmakare. Har du icke.
vetat det? Men det gör ingenting, vi klifva öfver planket.
Något nedslagen klef Svante efter sina kamrater,
med fiolen dinglande som en gris uti påsen. Sakta
tog man ton och stämde upp. Fiolen var ostämd och
gaf osäker ton; tenoren var mer än vanligt hes, och
basen hade hosta. »Stilla, o stilla», som togs mycket
pianissimo, förklingade ohörd, men vid de sista tonerna
af »Klara stjärna» upprycktes ett fönster och ett hufvud
tittade ut. ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
