Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 SIDENSVAHNSKA BOLAGET.
— Seså, om herrskapet inte hittar vägen, så skall jag
säga, att här är dörren. Det är nu också nedrigt, att
man, för det man är fattigt folk, inte skall få vara i
fred för alla slags...
Hon hade alldeles glömt konstapeln i förstugan. Vid
det hon öppnade dörren, trädde denne in, i tanke att
han kanske behöfdes.
Spirea kände sig lugnare, men tant Dika förändrade
ej en min.
— Blomstedt, — sade hon, — den här kvinnan
har själf bekänt, att hon bortfört gossen, som vi söka,
ehuru det icke var hennes barn. Var god och tag hand
om henne. Hon skall måhända vara mer öppen mot
er, än mot mig. — Till kvinnan sade hon, i det hennes
röst fick en vekare klang: — Var ej rädd, man skall
ej göra er något illa. Men vi måste ju ställa till ansvar
den, som stulit en hund eller en häst, med hur mycket
större skäl då icke den, som stulit ett barn...
— Jag har icke stulit honom, — for kvinnan upp,
— jag hade rätt att göra hvad jag gjorde. — Därefter
började hon snyfta, vildt och öfvergifvet, i det hon
mumlade en hel hop, som de andra icke hörde:
Tant Dika bad hviskande polisen att behandla henne
skonsamt, och så aflägsnade hon sig med Spirea, sedan
hon ännu en gång sagt ett vänligt ord till den gråtande
kvinnan.
$$
ÅT OL Sh oh
|
å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
