Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handlingar rörande söndringen mellan Hertig Carl och Rådsherrarne 1594—1600, samlade och ordnade af E. W. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till de tidskiften i vårt lands historia, hvilka varit af
genomgripande betydelse för fäderneslandets senare utveckling, äro
visserligen att räkna de sista åren af det sextonde århundradet eller
tidén för hertig Carls och Sigismunds inbördes tvedrägt; stora
intressen stodo på spel och måste här i den ena eller andra
rigtningen afgöras. Ej underligt då, att alla, som ansågo sig hafva
något att förlora eller vinna, togo del i den tvekamp, som de
tvenne politiska motsatserna, hertigen och konungen, här skulle
utkämpa. Rådet trodde sig härvid bäst försvara sina intressen,
sitt stånds och sitt lands, genom att intaga en medlande
ställning, men derigenom blef ock striden mellan hertigen och
konungen i första hand en strid mellan hertigen och rådet. Båda
parterna ville bevara trohet mot konungen, men för hertig Carl
gestaltade sig denna trohet såsom en strid för Vasa-arfvet i stort,
under det den för rådsherrarne tillika var en strid för
aristokratfrihet, hvilken efter deras åskådningssätt var ett med folk-frihet.
Dock, »såsom en följd af hertigens sätt att företräda konungens
ställe, befunno sig snart ständerna utan att veta ordet af i vapen
mot sin laglige konung» likasom rådsherrarne till sist ses
verksamt deltaga i konungens försök att med en polsk här göra sin
myndighet i Sverige gällande. A båda sidor stodo personligheter
med ärligt sinne och med hjerta för det gemensamma
fäderneslandet (ehuru hos hvardera parten efter olika uppfattning); hade
hertig Carl hos sina motståndare erkänt detta och tagit hänsyn
till deras svåra ställning såsom genom särskild trohetsed sin
konung förpligtade och hade rådsherrarne å sin sida erkänt
hertigens fosterländska, oegennyttiga afsigter (ty kronan var
ingalunda hans mål), så skulle derigenom en väg för ömsesidigt
tillmötesgående varit öppen, men ju längre striden fortgick, desto
mera blef den en partistrid, hvarigenom å båda sidor blicken för
den rätta medelvägen bortskymdes, och sålunda se vi rådsherrarne
orubbliga i medvetandet af sin rätt, likasom vi se hertigen utan
tvekan gå sin blodiga väg fram.
*) Sigismunds egna ord, se Geijer, Sv. Folk. Hist., band II, sid. 337.
Hist. Bibliotek. II. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
