Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handlingar rörande Johan Adler Salvii upphöjelse till Riksråd, meddelade af C. T. Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tilldragelse, som närmare beskrifves i nedanstående
handlingar, är ur flere synpunkter af stort intresse. Chanut skrifver
derom till Mazarin, att dittills ingenting tilldragit sig under
drottning Kristinas regering, som varit af så stor vigt för hennes
kungliga myndighet. Han menar troligen, att hennes seger vid detta
tillfälle har liksom beseglat det herravälde i rådet, som hon under
de två föregående åren småningom förvärfvat sig, gent emot det
dittills rådande Oxenstjernska partiet. Redan såsom barn hade
hon genom inverkan af den pfalziska familjen och dess vänner,
riksamiralen Karl Gyllenhjelm och Johan Skytte, insupit ett visst
misstroende till sin barndoms vårdare, rikskansleren och hans
vänner; till detta misstroende kom efter hennes
myndighetsförklaring äfven afunden öfver Oxenstjernas stora inflytande samt
sjelf-ständighetskänslan och fåfängan, hvilka uppreste sig emot hvarje
beroende af andras ledning eller åtminstone skenet deraf — en
stämning som troligen underblåstes af hennes svenska och franska
gunstlingar, särskildt Magnus de la Gardie. Sedan drottningen
någorlunda hunnit sätta sig in i regeringsärendena samt kommit
under M. de la Gardies inflytande, på våren 1646, tror sig den
skarpsynte och väl underrättade Chanut kunna säga, att
rikskanslerens inflytande vore i aftagande (till de la Thuillerie d. 31
mars, t. kardinal Mazarin d. 14 april 1646). Ej långt derefter
började drottningen att taga en närmare andel i de westfaliska
fredsunderhandlingarna och särskildt att låta påverka sig af den emellan
de båda legaterna, Johan Oxenstjerna och Salvius, rådande
misssämjan. Det var denna strid, äfvensom Salvii och D’Avaux’
insinuationer om Oxenstjernornas bristande fredskärlek, som föranledde
dessas fullkomliga onåd, på våren 1647 (härom se Odhner: Sveriges
deltagande i westfaliska fredskongressen, ss. 162, 197 ff.). Ett
slags försoning bragtes väl till stånd, men det dröjde länge,,
innan den å drottningens sida blef uppriktig. I samma mon
som Oxenstjernorna sjunkit i drottningens förtroende, hade Salvius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
