Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af Historiska Skrifter - 5) Monod, Fagniez: Revue Historique. Af —rst—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xXXViiI
granskningar och anmälningar.
44
genomgångna mödor. Många af dem begrofvos under de i följd af
branden nedrasande murarne, då de just som bäst hängåfvo sig åt
den efterlängtade sköfiingen.
Det är i arkivet i Haag som prof. W. anträffat de urkunder,
på hvilka han företrädesvis grundar sina åsigter. Bland dessa
urkunder, som vittna mot protestanterne, finnes ett bref i chiffer från
nederländske agenten i Hamburg F. van Aitzema till sin brorsson,
dateradt Hamburg den 28 Maj. Han omtalar deri att en
magistrats-sekreterare i Magdeburg, som lyckats rädda sig undan till
Braunschweig, berättat att elden upptändts af någre bland innevånarne sjelfva
i förtviflans ögonblick, samt att en brytning mellan inre partier
försvagat stadens försvar. En annan flykting, syndicus Adolph Marcus,
en af svenskarnes pålitligaste vänner, berättade i Weimar att
sjöfolket i Magdeburg antändt staden. Från Berlin sändes samtidigt
till svenske envoyén i Haag L. Camerarius en rapport om att
Falkenberg, som såg endast förräderi omkring sig och märkte att
flertalet inom magistraten lutade åt fiendens sida, låtit antända
åtskilliga delar af rådhuset, hvarmed äfven andra samtida berättelser
öfverensstämma. Slutligen kunna vi och nämna ett poem, benämndt
»Prosopopeia Saguntina», hvilket innehåller en lofsång Öfver »det
jungfruliga Magdeburg», som hellre offrade sig åt lågorna än åt den
påfliga ligan.
Om man nu på grund af det anförda finner antagligt att staden
antändts icke af de belägrande utan af de belägrade sjelfve, så, då
man väl icke kan antaga att något större antal af desse varit
delaktigt af den förtviflade planen, återstår det sålunda att utforska
hvilken del af dem sannolikast utfört verket. Den ofvannämnde
syndicus Marcus säger bestämdt att det var sjömännen och fiskarena.
Desse hade, isynnerhet de förstnämnde, lidit genom de kejserliga
truppernas blokad, hvaraf skeppsfarten och handeln på floden blifvit
afbrutna, och man hade äfven hört dem yttra att de hellre skulle
förvandla staden i en grushög än gifva sig. Att de dock stått under
inflytande af mera betydande personer lär kunna antagas såsom
gifvet; prof. W. nämner här i första rummet det protestantiska
presterskapet, som, i händelse fienden segrade, hade att välja endast
mellan att falla för Tillys soldater eller drifvas i landsflykt. Härvid
invänder hr R. att den, som erfarit krigets rysligheter och i en
belägrad stad sett den fiendtliga kedjan alltmera hopdraga sig, vet »att
man i en sådan belägenhet icke behöfver påverkas af andans män
för att fatta förtviflade beslut». Den egentliga upphofsmannen lär
väl då blifva den svenske kommendanten. Utrustad med det
oför-skräcktaste mod och en energisk vilja, såg Falkenberg sig omgifven af
otillförlitliga bundsförvandter. Han visste att magistraten var sinnad
att öppna portarne for fienden, och en af dess medlemmar, den ofvan
nämnde Guericke, har omtalat att kapitulationen blef, trots
Falkenbergs motstånd, beslutad den 19 Maj. Det återstod sålunda för
Falkenberg intet annat än att under den följande natten, jemte några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
