Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltidsgillena i Sverige. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ofta upprepade påståendet att menniskan är ett barn af
sin tid tål vid ganska stora inskränkningar. Det kan ega
giltighet med afseende på individen; hvad deremot en hel
generation af menniskor beträffar, kan man med större skäl säga, att
tiden är dess verk. Hvarje generation mottager som arf hvad
dess föregångare erfarit och uträttat; utbildande och ombildande
detta arf trycker hon på tidehvarfvet dess egendomliga prägel.
En sådan verksamhet utöfvas icke allenast af de stora andarne,
utan bidrager dertill snart sagdt hvarenda individ, hur obetydlig
och passiv han kan synas, genom sina tycken, genom sitt görande
eller låtande. Denna tiden bestämmande verksamhet tillhör,
såsom sades, hela slägtet. Hvar enskild medlem deraf röner
ständigt inflytande af sina medindivider; hans uppfattning och
sträfvanden vinna styrka och bestämdare gestaltning genom inverkan
af alla dem, som lefva samtidigt med honom, och sålunda blifver
den enskilde ett barn af den tid, som hela slägtet och han med
det gifvit dess karakter.
När man går tillbaka till ett förgånget tidskifte för att
skärskåda några af de detaljer, som tillhöra detta, är det af synnerlig
vigt att man aldrig lemnar ur sigte dessa menniskans dubbla
förhållanden till den tid, i hvilken hon lefvat, hennes på en gång
skapande och mottagande verksamhet. Om man lägger alltför mycken
vigt dervid, att menniskan är ett barn af sin tid, skjuter man
dermed de förgångna tidskiftena med dem som då lefde och med
allt det som de uträttat, fjärran ifrån sig och af kläder sig det
deltagande för allt menskligt, som den romerske skalden
framhöll såsom för menniskan naturligt. Deremot ju mera man
besinnar, att tiderna äro menniskans verk, att de fått sin karakter
af den mensklighet, till hvilken äfven vi, det nittonde
århundradets barn, höra, ju mer man förnimmer, hur den civiliserade
menskligheten till sin natur och till sina behof är väsentligen
densamma genom århundraden och årtusen, desto mer lär man
sig känna en viss solidarisk ansvarighet med sina föregångare,
äfven de mer aflägsna, och desto mer finner man äfven i
forn-Flist. Bibliotek. Ny följd. I. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
