Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 6) Holm: Danmark-Norges udenrigske Historie under den franske Revolution og Napoleons Krige, fra 1791 til 1807. Af Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
HOLM: DANMARK-NORGES UDENR. HIST. 1 791 — 1 8 07. LXXXIX
bibehållas, det gälde »at gripe et heldigt Øjeblik til at afgive den, o g
da at komme paa den rette Side». Han framhåller ånvo, att den
danska regeringen verkligen ämnat ansluta sig till koalitionsmagterna,
så snart en fortsatt neutralitet blefve omöjlig. Den senare tidens
historia, säger han, har ådagalagt, att en anslutning till dem skulle varit
den rätta utvägen. »Men» — tillägger han — »uheldigvis har
Historien ogsaa vist, at Regeringen kom for silde med at tage sit Parti,
at den derför blev tvunget til at vælge et andet Parti, end den havde
ønsket, og att skrækkelige Ulykker bleve Følgen deraf».
Genom sin protest mot förenämnde »Order in Council» hade, den
danska regeringen stött sig med England. Den i Mars 1807 förnyade
engelska blokaden af Elbefloden gaf anledning till nya tvistigheter.
Enär den danska regeringen alltjemt vägrade att i de stora politiska
frågorna genast gå Englands önskningar till mötes, hade den, menar
författaren, bort undvika att tvista med det om sådant, som var af en
jemförelsevis underordnad betydelse. Danmarks ständiga klagomål i
London öfver uppbringandet af danska och norska fartyg retade den
engelska regeringen, som nu misstänkte, att dessa klagomål vore ett
försök att smickra Napoleon. När denne sedan efter sin seger vid
Friedland slöt (d. 21 Juni) stillestånd med kejsar Alexander, blef
stämningen i England ytterst orolig. Bland de mångahanda rykten,
som der då kommo i fart, var äfven det, att de engelska
transportskepp, som med trupper afgått till Rügen, hade af danskarne blifvit
hejdade i Öresund. Osannfärdigheten af detta rykte blef emellertid
snart ådagalagd, och den engelska regeringen afgaf till den danska
lugnande förklaringar öfver sina samtidigt företagna krigiska
tillredel-ser. Danmarks chargé-d’afíaires i London ansåg sig kunna meddela
sitt hof, att den engelska flotta, som nu utrustades, säkerligen vore
ämnad endast att hålla ett vaksamt öga på de operationer, som
Ryssland, Preussen och Frankrike företoge vid Östersjökusten.
Omedelbart efter freden i Tilsit (Juli 1807) ändrade Napoleon
sin hållning mot de tvenne neutrala magter, hvilkas biträde han, på
grund af deras geografiska läge, närmast behöfde till fyllande af ett
par luckor i spärrningen af den europeiska kontinenten. Dessa stater
voro Portugal och Danmark. Yäl hade Ryssland i Tilsiterfördraget
bland annat åtagit sig att till en början uppträda såsom fredsmäklare
mellan Frankrike och England, men, för att gifva eftertryck åt denna
underhandling, ville nu Napoleon af nämnde båda neutrala magter
tilltvinga sig löfte, att de skulle ställa sig på hans sida, i händelse
England icke mottoge Rysslands medlingsförslag. Dessa hans
fordringar framställdes ungefär samtidigt både till Portugal och Danmark.
Det förra hotades af en fransysk armékorps under befäl af Junot, och
vid Danmarks gräns stod Bernadotte, som redan i medlet af Juli fått
ordres att sätta sig i besittning af hansestäderna, samt att för
Engelsmännen tillspärra Weser, Elbe och Trave. Det var nu Napoleons
bestämda afsigt att, om han ej på förmånliga vilkor vunne fred med
Storbrittannien, gifva Danmark valet mellan krig mot nämnde magt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
