Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
OM STÜREMOKDEN.
169
sista, bevisligen äkta uttalande, vi hafva af Svante Sture —
lyder så: Allernådigste herre och konung! Jag vill mig med
hustru och barn underdånigen uti Guds och E. K. M:ts nådiga
beskärm ödmjukligen befalla och på E. K. M:ts bref och
konungsliga tillsaga fullkomligen och underdånigen förlåta. E. K.
M:t skall nådigst finna mig och dem för trofgne], ödmjuke
tjenare, och [:som] aldrig högre anseende begära eller hafva än E.
K. M:t nådigst täckes, så sant hjelpe oss Gud och E. K. M:t
af ali vår sorg
Den ödesdigra 24 Maj tycktes i början bringa de fångne
herrarne snarare lycka än olycka. Så sände Karin Månsdotter
på morgonen bud efter Märta Sture och lofvade henne å
konungens vägnar, att ingen bland de fängslade skulle lida skada till
lif, ära eller välfärd. Längre fram på dagen inträdde konungen
sjelf i Sten Eriksson Lejonhufvuds fängelse, bad om hans vänskap
och gick sedan tillsamman med herr Sten in till Svante Sture.
Denne satt fången "i det hvalfvet in åt porten, som vetter åt
staden på venster hand, när man går in på borggården". Om
det grefve Svantes möte med konungen, som nu följde, stämma
ej våra källor väl öfverens. Visst är dock, att det vittnade om
Eriks ytterliga förtviflan. Så föll han på knä för sin fånge —
denne och herr Sten knäböjde äfven — och anhöll ödmjukt om
förlåtelse för det orättvisa hån, Nils Sture lidit; vidare tackade
han Gud, emedan han ej redan låtit Sturarne utstå något
hårdare straff, lofvade dem gunst och nåd och förtroende o. s. v.,
— allt under oupphörliga, dyra eder och försäkringar. Emellan
konungens utbrott hördes grefve Svantes och herr Stens ödmjuka
svar och böner. — Enligt en, visserligen något förvirrad,
berättelse afbröts konungens besök i fängelset, då en röst — man
trodde sedan, att det varit Göran Perssons — ropade, att någon
funnes derute, som ej unnade konungen godt. Erik skall då
hafva lemnat fängelset med en klagan, att Svante dock aldrig
förläte den skymf, Nils lidit ; hvarpå Svante Sture med en
undfallenhet, som kan försvaras genom hans begär att till hvarje
pris trösta konungen, säges hafva genmält, att Nils förtjenat sitt
öde, och att han sjelf lade allt i Guds hand. Ehuru fängelse-
1) Handl. r. Skand. h. IV. 151, 153 158.
FI ist. Bibliotek. 18 77.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
