Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
A. G. AHLQVIST.
10
och porträtt}). Om Nils Stures död finnas deremot flera
berättelser. Han hölls fången i en träbyggning inne på slottets
borggård. Mellanväggarne i denna byggning voro så tunna, att Nils1
morbroder Sten Lejonhufvud, som satt fången i rummet bredvid
hans, kunde höra hvad som yttrades i detta. Också har man
honom att tacka för flera betecknande smådrag, såsom t. ex. att
Nils Sture kort före sin död sjungit en tysk psalm, hvilken vi
här längre fram skola återgifva. Äfven af andra tecken kunna
vi sluta, att det öde, som drabbade honom, ej fann honom
oförberedd. Huru detta öde fullbordades, derom äro berättelserna
något afvikande; de få, som bevittnade den blodiga scenen, voro
äfven utom sig af vanvett, hat eller fruktan och hade således
svårt att gifva klara och sammanhängande uppgifter. Nils Stures
närmaste, som naturligtvis sökt skaffa sig noggrann kännedom
om förloppet, påstodo sedan, att konungen rusat in i fängelset,
väpnad i ena handen med en dragen dolk, i den andra med en
bardisan (ett slags spjut). Nils reste sig då hastigt ur sängen,
i hvilken han hvilat, medan han läste i en bönbok. Erik helsade
honom med ett rop: ja, är du nu här, du riksförrädare! Fången
böjde ödmjukt knä och sade: allernådigste konung, jag är ingen
förrädare, utan har troget tjenat och för eders kongl, maj:t vågat
mitt lif. I stället för svar genomborrade konungen Nils Stures
ena arm så häftigt med dolken, att han föll baklänges. Nils
ropade åter om försköning och bedyrade, att han ej förtjenat onåd;
härpå drog han dolken ur såret, torkade honom på sina kläder,
kysste fästet och räckte honom till konungen. Detta öfvermätt
af ödmjukhet, som synes oss nästan motbjudande, gjorde djupt
intryck på samtiden och omtalas i nästan alla berättelser om
mordet. Emellertid hade Nils Sture rest sig upp och stod så
framför konungen med båda händerna, den högra öfver den
venstra, tryckta mot bröstet. Under ett nytt anfall af raseri
genomborrade Erik honom nu med bardisanen, hvars spets trängde
genom händerna djupt in i bröstet. Nils lefde dock ännu, då
drabanten Peder Yelamsson, en Göran Perssons systerson, sprang
fram och stötte sin bardisan genom ögat in i hans hufvud och
så fullbordade mordet. Äfven den döda kroppen skall hafva blif-
’) Messenius: Seondia, IV. 43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
