Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
A. J. AMNÉUS.
22
pelare i dervarande stadskyrka samt att inelfvorna begrafdes i
klosterkyrkan1).
Liket fördes sedan med den svenska hären till dess det
kunde med trygghet afsändas till Östersjökusten och Sverige, der
den högtidliga begrafningen egde rum den 22 Juni 1634.
Om Gustaf II Adolfs sista hvilorum, hvars skyndsamma
uppbyggande han vid afresan till tyska kriget anbefalde rådet
att utföra på det ställe han sjelf utsett, finnes äfven en och
annan liten märkvärdighet att omtala.
En strof i minnesskriften (»germanisque a Papæ
déforma-tione liberatis») föranledde franska ambassadören i Sverige, grefve
d’Avaux, till en officiel anmälan hos sitt hof om det opassande i
en dylik sidovördnad för påfven, utan att man dock känner
hvilken verkan denna anmälan gjorde.
I början var afsigten att konungens ärestod skulle uppsättas
i grafkoret, och rådsprotokollet för den 16 April 1634 förmäler
att statyen då fanns färdig i Nürnberg. Rikskansleren skulle
tillskrifvas derom, men hela saken förföll.
Yid Ulrika Eleonoras begrafning 1742 nedtogos ur grafkoret
det hufvudbanér och de tretiofyra landskapsfanor, af svart
damast, med instickade vapen af guld, silfver och silke, hvilka
fördes i processionen vid Grustaf Adolfs begrafning och sedan
hängt under korets hvalf: de uppsattes aldrig åter utan lågo nere
till 1758, då guldet och silfret bortsprättades och användes till
prydnad på en messhake. Grafkoret stod sedan utan ali vård,
och nyttjades långa tider till en slags materialbod. Först i vårt
århundrade skom man så långt att — det gamla brädgolfvet
utbyttes mot ett af sten2).
»Hvilket är intygadt af rådsförvandten och urmakaren Salmonis,
hvilken ock beslog konungens likkista». (Beskrifning öfver Kongl.
Riddarholmskyrkan, af C. F. Rothlieb, Sthm 1822, s. 117). — Vid ett besök i Weissenfels
i Oktober 1875, fick författaren af borgmästaren derstädes den upplysning, att
ingen enda akt rörande Gustaf Adolf eller hans lik fanns i magistratens
arkiv, samt att under- och efter-sökningar flere gånger anstalts angående likets
inelfvor, utan att upplysning om dem någonsin vunnits. Klara klosterkyrka
befans alldeles förfallen och användes för tillfället till tunnbindareverkstad,
der äfven råa hudar hängde till torkning emellan målningar och lemningar
efter dylika. För mängden af tunnbindningsmaterialier var det nästan
omöjligt att vandra omkring i kyrkan. En arbetande tunnbindare utvisade en fläck
nära platsen för predikstolen, såsom den der sägnen låter Gustaf Adolfs
inelfvor vara begrafna, samt tillade att kejsar Vilhelm beslutat återställa kyrkan
i dess fordna skick.
2) Rothlieb (a. st. ss. 114—5). — Denna vårdslöshet med Gustaf Adolfs
graf må väl anmärkas, ehuru den kanske icke innebär någonting stötande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
