Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
GUSTAF II ADOLFS DELTAGANDE I TRETTIOÅRIGA KRIGET.
253
menskliga odlingen, och att de ej finge svika denna pligt. Det
är detta Axel Oxenstjerna menar, då han kallar konungens
beslut en dispositio divina, en impetus ingenii, och det är derför
konungen sjelf till Oxenstjerna säger sig hällre vilja i
verkligheten än på papperet bevisa möjligheten och utförbarheten af
hvad han åsyftade. Han kände inom sig, att den som kallat
honom också skulle gifva honom kraft att utföra det stora
värf-vet, om han än med vanliga bevisningsgrunder hade svårt att
gendrifva försigtighetens invändningar.
Men det är ej nog med, att en statsman har rätt och vet
sig hafva rätt — han måste äfven synas hafva rätt i verldens ögon.
Gustaf Adolf såsom en erfaren regent och menniskokännare visste
väl, hur vigtigt det är att icke blott ega goda grunder för sitt
handlingssätt, utan äfven kunna angifva sådana skäl, som tilltala
och öfvertyga menniskorna och äro begripliga för den stora
allmänheten. Detta måste man väl ihågkomma, när man genomgår
alla de öfverläggningar, skriftliga och muntliga, enskilda och
offentliga, alla de framställningar till råd och ständer, till
in-och utländske, i hvilka konungen framlagt skälen för sitt
handlingssätt. I alla dessa förhandlingar och aktstycken är det icke
blott de ofvan angifna hufvudgrunderna till tyska expeditionen,
som framhållas och betonas, utan äfven andra, som i sjelfva
verket egde en mer sekundär betydelse, nämligen de oförrätter,
som blifvit Gustaf Adolf och Sverige tillfogade från kejsarens
sida genom hjelpsändningarna till Preussen .och svenska
sändebudens skymfliga tillbakavisande från fredstraktaten i Lübeck samt
åtskilligt annat, som plägar uppräknas i den diplomatiska fejd,
som gemenligen föregår den krigiska aktionen. Sådant hade
visserligen äfven sin betydelse, men hufvudsakligen såsom bevis
på och yttringar af den fiendtlighet, hvartill hufvudgrunden
låg i hela den politiska och kyrkliga ställningen. Det var för
att skaffa sig ytterligare bevis af samma slag, som konungen
befäl de Salvius att, om Sverige afvisades från kongressen i Lübeck,
»lägga sig desto mera i disputats med dem», för att drifva, de
kejserliga till uttalanden, som kunde kompromettera dem. Det
var ock för att stärka sin ställning i verldens ögon, som han på
våren 1630 genom sina agenter i Tyskland sökte »poussera»
tyska furstar och städer att begära svenske konungens väpnade
intervention; han kände tillräckligt sina goda vänner derute för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
