Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
STRÖDDA MEDDELANDEN. II.
14
Omkring år 1321 begärde Sveriges biskopar af påfven, att han måtte
— såsom af gammalt varit öfligt — hos sig anställa prester, som
kunde mottaga bikt på de skandinaviska språken; och hvilken
betydelse den heliga Birgitta och hennes orden haft för vår medeltids
uppbyggelseliteratur och dermed äfven för dess språk, är allmänt
kändt *). A andra sidan nitälskade äfven tidens verldslige stormän
för modersmålet. Det var väl arbetet med landskapslagarnes
upptecknande, som närmast dref dem dertill. Också stadgade Magnus
Erikssons landslag, att vigtigare dombref skulle författas på svenska:
»Alla þe doma laghmaþer skal a þinge göra, huat þe helder væþia
vndir han ællæ ei, þer skal laghmaþer sit dombref a giua — —.
S’kulu ok ali bref, kunungæ, lagmanz ok hœrœzhofþonga, i þolikum
maliim ok aprum, a svensko skrinas» 2). Betydelsen af detta lagbud
framgår deraf, att svenskan — såsom vi redan sett — efter dess
utfärdande vida oftare än förut användes till vigtigare urkunder. I en
år 1365 utfärdad proklamation påstod konung Magnus likaså — nu
säkerligen med tanke på tyskan —, att han ville kämpa till Guds ära, till
fosterlandets båtnad och till bevarande af ett tungomål i landet3).
Erikskrönikan och Konungastyrelsen, jemte böckerna de bästa
klenoderna i vår äldre litteratur, vittna väl — äfven de — om de stores
intresse för modersmålet. Under sådana förhållanden ej blott häfdade
detta sin ställning inom riket, utan tycktes äfven skola komma till
heder i grannlanden. Att ej tala om Finland, användes sålunda
svenskan en tid såsom hofspråk i Norge, och det s. k. birgittin erspråket s
utbredning i Danmark visar, att äfven detta rike påverkades af svenskt
tungomål 4).
Den nitälskan för språkets rykt, som sålunda utmärkt fjortonde
seklet, skulle mot slutet af det samma märkligen aftaga. Orsakerna
härtill voro flera, men mest verksam bland dem alla var utan tvifvel
den invandring af främmande äfventyrare, från kungarne sjelfva med
deras följen af gunstlingar, fogdar och knektar ända ned till
hanseatiska »pepparsvenner» och handtverkare, — en invandring, som
hotade vårt språk med förbistring, likasom hon hotade vår nationella,
och äfven personliga frihet med undergång. För att rycka upp
Sveriges tungomål ur denna förnedring tarfvades väldiga krafter, och
att sådana verkligen kommo i rörelse, derföre hade man i främsta
rummet reformationen att tacka. Då denna för att låta de gudomliga
sanningarne lättare nå massan af folket sökte kläda dem i den
värdigaste, renaste och mest genomskinliga svenska, förde hon
modersmålet med jättesteg framåt. Det kan då ej väcka förundran, att
Laurentius Petri, sjelf tidens bäste stilist, lät i 1571 års kyrkoordning
*) Sv. dipl. nr 2322. — Hammerich : Den hell. Birgitta og Kirken i Norden,
s. 292-324.
2) K. Magnus Erikssons landslag (Schlyterska uppl.), Eghno B. XXII: §. 1.
3) Hildebrand: Sveriges historia från äldsta tid, II: s. 64, 69.
4) Munch: Det norske Folks Historie, IV: s. 650. — Hammerich: anf. st.
s. 293.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
