Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 NÅGRA KRITISKA ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SLAGET VID LÜTZEN. 279
utan blott liksom Chemnitz meddela, att konungen anmodat hertigen
föra honom ur striden.
f. Hertigen skulle nu föra honom ur striden, red intill honom
och lade sin arm omkring hans kropp för att understödja honom,
Schulenborgk förde hästens tygel, kammarjunkaren Truchsess och en
lifknekt redo bredvid, och pågen Leubelfing följde dem.
Att hertigen under ridten understödt den sårade konungen, är
mycket antagligt och intygas af en kort anteckning af hertigen sjelf,
i det han säger, att konungen blef skjuten i hans arm; men huru
dervid tillgått, är omöjligt att säga. Khevenhiller berättar, att hertigen
tagit konungen på sin häst och hållit honom framför sig med ena
armen, och denna uppgift blir sannolik, om man liksom hr A. antager,
att Khevenhiller sammanträffat med hertigen vid kejserliga hofvet och
hört hans egen berättelse. — Att några andra utom hertigen befunnit
sig i konungens följe, är faktiskt, men hvilka dessa voro, derom variera
uppgifterna. Trovärdigast af härom tillgängliga uppgifter synes
hof-mästaren Pentz’ vara; han uppger Anders lifknekt, kammarjunkare
Truchsess och en page (Leubelfing?). Stallmästare Schulenburgs
närvaro omtalas blott af en enda källa, och det en så osäker, som den
ofvan vid c omtalade relationen från Grimma; uppgiften bör derför
utmönstras, till dess en säkrare grund för densamma vinnes.
g. I röken och dimman skildes de från svenskarne, men stötte i
stället genast på några kejserliga ryttare, af hvilka fyra stycken
började förfölja dem. En af för följ ar ena, hvilken var klädd i blank
rustning, kände igen konungen, red i sporrsträck efter honom, utan att
konungens följeslagare trodde att det var en fiende, och sköt honom,
under utrop: »det är den rätta fogeln, som vi söka», ett skott genom
ryggen, ungefär nedanför högra skulderbladet, och på så nära håll,
att hans kyller brändes af elden från pistolen. Stallmästaren släpte
tygeln på konungens häst, drog sin pistol och nedsköt den som aflossat
skottet mot Gustaf Adolf, men blef derigenom något efter samt skildes
från konungen, hvilken, ännu i full fart, lyckades undkomma sina
öfrige förföljare, ehuru de voro honom så nära, att deras vapen två
gånger genomborrade ryggstycket af hans kyller och skjortor, utan att
dock såra kroppen.
Att konungen med sitt följe i dimman kommit att skilja sig från
Svenskarne och råkat ut för en fiendtlig rytteritrupp, derom äro alla
källor ense, om än några hänföra detta till ett tidigare moment. Men
hvad som sedan följer i hr A:s framställning, är ej lika väl bestyrkt.
Det grundar sig dels på Khevenhiller, dels på Bichelieus memoirer
och Swed. Intelligencer, dels ock på den ofvannämda relationen från
Grimma — men så, att hr A. af dessa berättelser endast medtagit
hvad som synts honom passa i stycket, men lemnat det öfriga å sido.
Så t. ex. har han försmått Khevenhillers lika mycket eller lika litet
trovärdiga uppgift, att konungen på franska yttrat till hertigen: »Broder,
jag har fått min del, rädda nu edert lif!» (likaså hos Burgus),
äfvensom han lemnat å sido Khevenhillers berättelse, att mannen i blanka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
